Idag var vi på en rätt typisk promenad, töserna på gården och jag. Ju fler hundar man ska ut med desto äventyrligt blir det. Om ni inte kommer ihåg vilka de är så presenterades de alla här.
Steg 1 – ut genom dörren
Alla tre töserna på gården hade samlats hos Sussie idag. Prinsessan Nora hade sovit över och byggt bo i soffan, alla kuddarna ska helst ligga i en hög som Sessan sen kan sova på, lite som Prinsessan på Ärten. Blondinen på femte våningen, Blanca, dök upp efter frukost och satte lite fart på tröttmössorna. Det utmynnade i ett dansparty där alla tre höll i samma leksak och dansade lite hit och dit så möbler och mattor fick flytta sig längst med väggarna vare sig de ville eller inte.
Så fort frågan om någon ville gå ut stod Blanca vid dörren, Sussie cirkulerade runt matte för att avvärja distraktioner och Nora sträckte på sig lite och hoppa ner från sängen där hon ”efter-frukost-lurat” lite grann.
Givetvis har ingen av hundarna samma typ av gå-ut klädsel. Sussie har ett halvstryp halsband hon helst inte tar på sig, hon är ju nudist. Blanca har ett koppel med en karbinhake man måste skruva upp som alltid sitter så hårt att en svordom flyger överläpparna. Nora har en fin röd sele som hon riktigt kråmar sig i.
Men innan alla är påklädda är jag lika varm som en mamma med en två-åring som klär av sig medan mamman tar på sig stövlarna.
När alla är påklädda tränger vi oss ut i trappuppgången, tre hundar och en matte, alla på en gång.
Panik – alla måste kissa på allas pölar
Det första som sker på våra promenader är att vi alla måste rusa över vägen in i skogsgläntan för nu är det bråttom. Sen utbryter det stora koppeltrasslet när tre hundar ska hitta den optimala kisseplatsen. Det irras hit och dit, jag jonglerar de tre kopplen skickligt från hand till hand så att de inte ska sno sig helt runt mig. När alla töserna kissat lite kommer de på att de ju måste kissa på varandras fläckar och ett ännu mer målmedvetet irrande tar fart. Kissa här, kissa där, har någon missat någon fläck? Bäst vi dubbelkissar lite.
När jag trasslat isär kopplen kan äntligen promenaden börja på riktigt.
Två snabba och en prinsessa
Äntligen går vi! Eller nej, Nora tycker vi går fel väg så hon sätter sig visst. Sussie och Blanca är redan i gång och förstår inte varför det tar tvärstopp. Nora tänker minsann inte gå åt vårt håll. Har lärt mig att lirkande inte fungera utan att man får ta till svartsjuka och hunger för att få i gång henne. Jag kastar godis framför Sussie och Blanca! Nu blev det ”fart” på Nora, ja, hon rör sig i alla fall och åt rätt håll. Nu gäller det att smida medan järnet är varmt och småjogga i väg innan Nora hinner sätta sig igen.
När vi väl fått upp farten bestämmer Sussie oss för att fortare borde det gå. Hon lägger i en växel till och drar på. Blanca tycker detta var lajbans och sätter efter. Jag som gärna vill gå och inte springa håller emot och sist kommer Nora som en dragg.
Prinsessor springer verkligen inte, de skrider fram. Detta att tre hundar och en matte skulle kunna enas om en hastighet, helst mattens, är en utopi. Matten hamnar titt som tätt i en stillastående ställning jag brukar kalla sjöstjärnan.
Jag står sidledes med armarna rakt ut med spända koppel åt alla håll, två framåt och ett bakåt.
Hem igen
På vägen hem har Sussie inte lika bråttom utan ska i stället hitta alla äppleskrottar, tuggummin och halvätna mackor som kan ligga längst med vägen. Blanca hittar en pinne eller jagar lite löv och Nora försöker gå så långt åt ut mot gatan som möjligt så ingen ska tror att hon hör ihop med oss andra.
Väl hemma planterar Nora rumpan igen, gå in är inget hon tänker göra i alla fall inte just nu. Sjöstjärnan står nu mitt i porten och hoppas att ingen vill gå in eller ut. Två hundar innanför porten och en parkerad precis nedanför.
Blanca uppskattar genast upptåget och slänger sig ut och över Nora. Sussie vet att godiset finns hemma och att det i fickan tagit slut och ser ingen mening med att stanna ute så hin undrar vad i hela världen de andra håller på med. Fem minuter har vi äntligen lyckats ta oss in i hissen och upp.
Gud vilken tur att det inte regnade så vi slipper oredan när alla ska torkas!
Charlie, aka ”den lille skiten” är min mammas Jack Russell. Självklart skaffar man sig en Jack Russel när man 82år. Inte det minsta konstigt.
Den lille skiten själv tror att han är en Dobermann eller kanske ett lejon. Jag har ju tidigare beskrivit hundarna på min gård så nu kommer en beskrivning av Charlie, han är ju medlem av flocken, ibland iallafall.
Vem är Charlie?
Om Blanca är en hiphoppare så är Charlie mer en liten popkille! Ljusa jeans med pastellfärgad t-shirt nedstoppad och seglarskor. Han är en väldig besserwisser och yttrar alldeles för ofta orden ”för det har min pappa sagt”. En riktig liten snobb som vill ha en Porsche när han fyller 18.
Man kan lugnt säga att den stilen funkar sådär med gårdens labbetöser!
Charlie
Sussie tycker att han är kul en liten stund. Men sedan lägger hon huvudet på hans rygg och trycker ner honom tills han ligger platt. Småkillar är bra jobbiga och hon funderar på att dänga till honom med handväskan så han lär sig veta hut.
Prinsessan Nora gör allt hon kan för att ignorera honom. Sånt trams befattar hon sig inte med förrän han hänger i hennes läpp eller öra. När det händer vänder hon på sig så häftigt att han flyger iväg. Han rufsar ju till henne, det kan man ju bara inte stå ut med!
Blanca däremot tycker att han är en ”lattjo liten pryl”. De två springer efter varandra som galningar. För varje steg Blanca tar får Charlie ta 20. Fram och tillbaka far de. Ibland med en leksak i munnen och ibland med Sussie skällande bredvid. Det var det där med att veta hut!
När Charlie insåg sin storlek
Charlie är uppfostrad av Sussie så han vet vad som gäller hemma hos oss. Vilka fönster man kan se ner på gården från, vilken sida av sängen som är Sussies och vilka mattider som gäller här. Ungefär samma kunskaper Sussie delat med Blanca.
Charlie hängandes i Blancas kind
Sussie var barnvakt åt både Charlie och Blanca häromdagen. Charlie älskar att komma hit och hänga med Sussie men att få Blanca på köpet är nog det bästa som kan hända. Dock har hon ett sätt att få honom att inse att han inte är en stor stöddig kille utan en liten skit.
Blanca gör det genom att lägga sig på honom och åla sig, med honom under sig, mot mig eller Sussie. Helt plötsligt kommer han ingenstans och ingen märker ens att han är missnöjd!
Jag tror det är enda gången Charlie inser sin storlek.
Jag har testat många behandlingar för utmattning. Vissa har varit bra, andra har varit helt utan effekt och vissa lärorika. Jag tänkte berätta lite om de olika behandlingarna och hur de har fungerat för mig. En sak jag upptäckt är att vissa behandlingar kanske inte fungerar vid första försöket men hjälper vid ett senare tillfälle och att nästan allt som har med utmattning att göra tar en evig tid, så prova allt längre än vad du tycker är rimligt.
Vilka behandlingar för utmattning finns det?
Det finns en uppsjö med behandlingar för utmattning. Det finns de som är medicinskt vedertagna och som har bevisad påverkan. Andra saknar forskningsstöd men har hjälpt många. Sedan finns det desperata försök som man tar till när allt är hopplöst. Här fokuserar jag på de två första kategorierna och sparar historierna om de okonventionella metoderna till ett annat tillfälle.
De vanligaste behandlingarna för utmattning
Läkemedel – Ibland behövs humörutjämnande medicin eller sömnmedel. Symptomen på utmattning kan likna depression eller ångest och ibland behövs kemisk hjälp.
KBT eller annan terapi – Utmattade personer behöver förstå vad som orsakat deras tillstånd och hur de kan göra annorlunda framöver.
Sjukgymnastik – att röra på sig är en nödvändighet för att må bättre men kan vara otroligt svårt när både kroppen och själen skriker ”jag orkar inte”
Arbetsanpassning – Ofta behöver arbetsförhållandena ändras för att du ska bli frisk.
Läkemedel som behandling för utmattning
Vad är det?
De vanligaste medicinerna man får när man är utmattade är SSRI, så kallade humörsutjämnande mediciner eller lugnande tabletter som hjälper till med sömnen. SSRI ges främst för att behandla depression och ångestsyndrom, inte specifikt för utmattning, men de kan vara till hjälp då symptomen överlappar.
Många med utmattningsyndrom har slarvat med maten, druckit för mycket och överhuvudtaget gjort allt för att misshandla sin kropp. Blodtryck, kolesterol, järnvärdet, allt det där är ofta påverkat. Så man behöver ta hand kroppen också för att få kraft att ta sig ur utmattningen.
Hur fungerade det för mig?
Tabletter för att somna är väl det enda jag inte behövt. Jag har gåvan att kunna sova när och var som helst hur jag än mår. Jag är inte riktigt lika bra på det som min mamma som dessutom kan somna fortare än en hundvalp, jag är mer som en vuxen hund som behöver hitta den perfekta platsen först och därför snurrar runt lite först.
Humörsutjämnande har jag provat många olika och även provat att vara utan. En av tabletterna hade motsatt verkan och gjorde mig ännu mer utmattad och deprimerad den fick vi byta ut i en himla fart. En del tabletter har jag fått väga effekten på utmattning och mående mot biverkningar. Ofta är biverkningarna lättare att identifiera än effekten på utmattningen så jag lockades att sluta med tabletter som jag i efterhand kom på fungerat ganska bra på utmattningen men gett mig svullna fötter. Efter tag insåg jag att den här sortens tabletter är maratonmediciner. Det dröjer tills man ser effekten, innan man ser hur jobbiga biverkningarna egentligen är och de kräver uthållighet.
Nu äter jag medicin igen och behöver stödstrumpor när jag flyger. Medicinerna hjälper mig att komma i gång och att hantera stress och för mig är det värt mer än obehaget av att använda ett par strumpor en eller två gånger om året.
Tips: Läs inte på om biverkningarna i förväg. Berätta i stället får doktorn noggrant hur du mår så får de bedöma om man har biverkningar som behöver hanteras. Det är så lätt att känna efter lite för mycket speciellt när man redan är trött, olycklig och har svårt att se något positivt över huvud taget.
Terapi som behandling för utmattning.
Vad är det?
Det finns olika typer av terapi men KBT brukar var det de förskriver hos Vårdcentralen eller företagshälsovården. Många terapeuter är utbildade i fler än en terapityp och använder dem alla när de behandlar någon.
Så här definierar Socialstyrelsen KBT: Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för psykoterapier där man tränar på att använda sig av nya beteenden och tankemönster för att minska psykologiska problem.
KBT fokuserar på nu- och framtid. Mycket handlar om att identifiera vad som är fakta och vad som är dina tankar. Tankarna ljuger mer än man tror. Tanken är att man istället för att bara reagera ska man kunna ta ett steg och sedan välja hur man vill agera.
Hur har det fungerat för mig?
Utan terapi hade jag nog blivit helt galen. Jag har gått till olika terapeuter, några har jag haft lättare att öppna mig för än andra
En av de största aha-upplevelserna var när jag insåg att vad jag trodde var mitt ansvar i stort sett inte matchade någon annans. Jag fick göra en lista över vad jag ansåg mig ansvarig för på jobbet och jämföra mot en lista min chef gjort. Min lista var fyra A4-sidor lång, hans var en halv A4-sida…
Jag fick många bra, konkreta verktyg för att hantera stress. Jag märkte att KBT kan behöva en påminnelse då och då, eftersom jag glömmer använda verktygen när jag är riktigt stressad.
Med vissa terapeuter har jag tittat djupare på vad som orsakat mina problem. Jag har ett typiskt ”duktig flicka”-syndrom, är lite av en perfektionist och har svårt att inte ta på mig för mycket. Jag går ”all-in” i lite för många saker och har svårt att prioritera.
Terapin har också varit till hjälp med att acceptera att jag aldrig kommer att bli den jag var. Det är för mig något av det svåraste med utmattningsyndrom. Jag kommer aldrig kunna vara den jag jobbade så hårt för att bli. Jag har varit tvungen att helt omvärdera vem jag är och ibland sörjer jag den jag var.
Tips: tacka ja! Insikterna man får om sig själv och andra är värt det jobbiga. Gör inte som jag, jag ville vara den bästa patienten de någonsin haft (helt i linje med varför jag var utbränd över huvud taget), så jag sa det jag trodde de ville höra. Som tur var min terapeut inte någon rookie utan såg rakt igenom mig men det gjorde att resultaten dröjde.
Sjukgymnastik som behandling för utmattning
Vad är det?
Jag har inom ramen för sjukgymnastik fått ett antal olika behandlingar.
Akupunktur
Massage
Mindfulness information
Styrketräning
Mediyoga
Basal Kroppskännedom
Syftet med de olika behandlingarna är att få musklerna att slappna av och att återfå kontakten mellan kropp och sinne.
Både akupunktur och massage har till syfte att hjälpa till med fysisk avslappning.
Mindfulness handlar mycket om att lära sig att leva i nuet och faktiskt uppleva nuet.
Basal kroppskännedom är enligt Vård och insatsprogram: “En fysioterapeutisk behandlingsmetod med fokus på kroppskännedom.” Man jobbar mycket med att med hjälp av att känna efter hur olika ljud känns i kroppen.
Hur har det fungerat för mig?
I olika skeden av min utmattning har olika metoder fungerat olika bra. I de tidigaste skedena var jag så spänd att jag satt 10cm ovanför stolen för att skinkorna var så spända. Jag sov med händerna så hårt knutna att jag hade halvmånar i handflatan, från naglarna. Det fanns nog inte en enda muskel som visste hur man slappnade av. Massage och akupunktur hjälpte med det akuta.
Jag hade redan en viss vana av meditation och mindfulness innan jag blev utmattad, jag har gått på yogakurser lite då och då sedan jag var 16. Men nu blev jag bättre på att göra det i vardagen och för mig var det som att börja andas efter att hållit andan i årtal. Jag hade så länge andats bara längst upp i lungorna och inte djup andats. Både att andas ordentligt och få mina tankar att sluta studsa runt i huvudet som kulan i flipperspel var och är otroligt skönt.
Varken styrketräning eller mediyoga är riktigt för mig. Styrketräning är jag så fantastiskt dålig på att det blir tråkigt och mediyoga är lite för lätt för att vara kul.
Men basal kroppskännedom, gjorde en jätteskillnad för mig. Övningarna är som guidade meditationer men man rör på sig och andas på speciella sätt under övningen. Min sjukgymnast att många med utmattningsyndrom upplever sin kropp som en huvudfoting. Ett stort huvud där armarna och benen sitter fast direkt i huvudet. Man har slutat lyssna på korten att man tappat sin upplevelse av hela kroppen. För mig var detta helt sant. När jag skulle rikta uppmärksamhet till exempelvis lilltån på höger fot upptäckte jag att jag hade “stortån och resten” inte enstaka tår. Och så var det med hela kroppen. Jag hade vaga förnimmelser och kunde inte känna efter var kroppsdel för sig. Övningarna hjälpte mig att hitta mina konturer igen.
Tips: hitta ett sätt att röra på dig som du tycker är kul. Det är inte så noga exakt vad du går bara att du gör något som tvingar dig att rikta fokus på din kropp. Eller skaffa hund – det tvingar både ut dig på promenader och visar hur mindfulness ser ut i praktiken.
Arbetsanpassning som behandling för utmattning
Vad är det?
Arbetet och arbetsplatsen är stora faktorer för utmattningsyndrom i de flesta fall. Oftast är det ju där man upplever stressen som aldrig tar slut. För att drivas krävs ofta att man har stress i fler än ett område av livet som jag skrev om här. Men så mycket landar ändå i jobbet. Man kan därför behöva rätta till och ändra saker på jobbet.
Vad på en arbetsplats eller arbete som varit stressande är olika beroende på jobb. Men några av sakerna som ingår i en arbetsanpassning är att se över:
Fysisk arbetsmiljö
Arbetsuppgifter
Hur man fungerar med kollegor
Arbetstider
För att se över den fysiska arbetsmiljön tar man ofta hjälp av en ergonom. De tittar på ljudnivåer, belysning, hur man rör sig eller inte rör på sig när man arbetar och om man har de redskap man behöver ur ett fysiskt perspektiv.
Ofta ser man också över arbetsuppgifterna. Den här typen av diskussioner får man ha med sin chef tillsammans med resurser från Vårdcentral eller företagshälsovård. Till exempel kan läkaren, terapeuten, arbetsterapeuter eller rehabsamordnare vara bra resurser att ha med som hjälp att förklara vilka åtgärder som passar dig bäst.
Övertid, skiftarbete, jour och andra typer av arbetstider som gör att det är svårt att reglera hur mycket man arbetar eller som kan påverka sömnrytmen kan behöva ändras.
Hur fungerade det för mig?
Det berodde väldigt mycket på vem som var min chef vid tillfället jag blev sjuk hur det fungerade.
Det hände att arbetsuppgifterna byttes så “häftigt” att jag kände mig bortslängd. Eller att de nya uppgifterna var ändå mer stressande.
Vid ett tillfälle hade min arbetsgivare sagt upp min kontorsplats så att jag inte hade en arbetsplats att återvända till. Blev rätt tokigt innan de löst det problemet.
Internationella chefer som inte har tillräcklig kunskap om utmattningssyndrom har försvårat.
Jag hade en chef som var fantastisk och gjorde allt han kunde för att försöka anpassa både fysisk arbetsplats och arbetsuppgifter men som verkligen jobbade i uppförsbacke. Det enda som fanns tillgängligt på arbetsplatsen var skrivbord i enorma öppna landskap. Han lyckade förhandla till mig en plats längst ner i ett hörn. Hade jag varit frisk hade det varit en lyxplats men när man är ljud-, ljus- och doftkänslig är kontorslandskap tortyr hur man än vänder och vrider på det. Likadant med arbetsuppgifter hur han än försökte anpassa dem gjorde min perfektionism att de triggade utmattningen.
Tips: ta med experter till mötena med din chef. Man är sårbar när man är utmattad och behöver någon som för ens talan.
Ibland funderar jag på hur hundägande då och nu skiljer sig åt och hur attityderna till hundar har förändrats, i alla fall i min familj.
Min barndom med hundar
När jag var liten bodde mina morföräldrar på en gård söder om Göteborg. På gården fanns en stor hundgård med jakthundar. Båda mina morbröder, min morfar och hans bror jagade och det fanns minst en hund för varje typ av jakt de höll på med. Stövare, Vorsteh och andra jakthundar fanns där.
Mormor hade bestämt att bara en hund per morbroder fick komma in i boningshuset. Så när jag föddes var Linda, en stövare, den som var inne mest. Hennes jobb blev att se till att jag låg stilla på soffan och larma om jag började gny eller vifta. Mormor berättade ofta historierna om hur Linda passade mig.
När jag var tre-fyra år fick Linda valpar och min lycka var total. Ungar och valpar, kan det bli bättre. Vid det laget hade jag och mamma flyttat från Göteborg. Det var ont om hundar jag fick klappa i Karlstad. Det bästa jag visste var därför, att åka hem till mormor och Axel (morfar) och alla hundarna. Om jag inte kom när någon ropade så kunde jag hittas i hundgården sovandes inne hos någon av hundarna.
Hundägande när jag var barn
Hundarna på gården sågs på många sätt som redskap eller verktyg. De hade syfte och byttes ut om de inte var bra på samma sätt som man gjorde med de andra verktygen på gården. De var ganska kostsamma verktyg så man tog väl hand om dem men det gjorde man med alla verktyg på gården.
Hundarna togs till veterinären när nåt var så fel att man inte kunde laga det själv men det mesta tog man hand om själva. Mamma som var sjuksköterska hade lärt morbröderna hur man sydde ihop sår och hur man la bandage. Man vägde hundens värde som jakthund mot kostnaden för veterinärbesöket om någon svårare skada uppstod. Om den inte höll måttet, avlivades den lika osentimentalt, som man skrotade en bil som var för dyr att laga.
Vissa hundar är mer älskade än andra
Till viss del ändrades detta när den första labradoren flyttade in. Min ena morbroder hade köpt en båt ihop med en kompis så nu skulle änder jagas och givetvis måste man då köpa en ny hund för denna nya jakt.
Indra, en gul labrador flyttade in till oss när jag var kanske 4–5 år. Det tog inte lång tid förrän en del regler på gården ändrades. Plötsligt fick hundar vara med inne utan en morbroder, plötsligt fanns vissa matrester som speciellt sparats undan och inte bara saker på väg att bli gammalt som skulle med ut till hundarna och plötsligt visade mormor intresse för hundarna.
Labradoren fick sova inne varje natt och vissa morgnar när morbrodern rusat ut riktigt tidigt blev den kvar inne tills alla ätit frukost. Mormor hämtade självmant in henne om vädret var ruskigt och vi tog promenader med Indra, det tror jag aldrig vi gjort med de andra.
Indra bodde inte i hundboden som de andra utan satt fast i en löplina i tvättstugan, boden närmast boningshuset. Det låg vid en bergsknalle så både jag och hunden kunde gå upp på taket av tvättstugan och ligga som Snobben och filosofera. Vi var varandras bästa vänner och oskiljaktiga.
Hundägandet ändrades
Med intåget av fågelhundar i vår familj skiftade hundägandet lite i vår familj. Det tog inte lång tid innan min andra morbroder skaffat en egen labrador så att vi fick en gul och en svart. Jack fick också bo inne hos morbroder med familj och var de borta fick han vara på Spjälla så han inte behövde vara själv.
Efter labbarna kom springerspaniels varav en var min alldeles egna. Mamma och jag hade flyttat hem från Värmland och bodde nu en kilometer från gården så oftast var min Emma hos mormor om vi var borta hemifrån.
Fortfarande var hundarna inte riktiga familjemedlemmar men det närmade sig. Jag tror Emma var en av de första vi hade försäkring på till exempel.
Fortfarande var avlivning ett alternativ till veterinären, när Indra fick epilepsi var det inget snack om dyra mediciner utan avlivning var givet.
Hundägande nu
När jag skaffade egen hund som vuxen blev Sussie en självklar del av familjen. Min son brukar skämtsamt anklaga mig för att älska hunden mer än honom vilket jag ibland undrar om han inte har rätt i, hon varken säger inte emot eller flyttar inte hemifrån.
Nu betalar jag dyr försäkring och åker med Sussie minst en gång om året till veterinären för en allmän koll och så fort hon gör något lite konstigt är jag på väg dit.
Pengarna jag lägger på hennes hälsa och välbefinnande vill jag inte ens tänka på men det är mer än jag lägger på gym för mig själv.
Sussie har epilepsi precis som Indra hade men aldrig har jag övervägt att avliva henne för det. Det krävs något mycket värre för att jag skulle kunna ta det beslutet.
Jag har också helt andra lagar att förhålla mig till nu. Givetvis är de till för hundarnas bästa men många av dem skulle nog aldrig morfar en tänkt på. Att inte kunna binda ut hunden i kedja, att hundgårdar måste ha mått som inte berodde på hur mycket plats man hade och att de inte fick vara ensamma med bara en granne som matade dem någon gång per dag hade nog förvånat morfar.
Hundarna är fortfarande verktyg ute på gården till viss del men till och med morbrödernas inställning till att se vissa av hundarna som familjemedlemmar och min ena morbroders fru har en liten schnauzer, som enligt morbror #inte är bra till nåt”. Vi som har flyttat till stan har definitivt hundarna som en högst älskad familjemedlem, kompis och fritidssysselsättning.
Är allt bättre nu?
Många pratar om hur dyrt det ör hos veterinären nu men verkar inte riktigt se vilken skillnad de är på vad vi tar djuren dit för. Vanliga veterinärer när jag var barn behövde inte kunna cancerbehandla, ta hand om allergier eller svåra invärtes skador. Endast avelsdjur behandlades för sådant av specialister som fanns på ett par tre ställen i landet. De flesta veterinärer lagade benbrott, hjälpte till vid förlossningar, skriv ut maskmedicin och kanske lite antibiotika för öroninflammationer. Hade hunden svårare sjukdomar avlivades den. På många sätt kan det kännas humanare än långa behandlingar med biverkningar hit och dit.
Jag funderar en del på vilket egentligen är bäst för djuret. Svår fråga då en mängd frågor inte går att svara på. Är hunden medveten om ”liv”? Hur ont har den? Sussie har mörkat en massa saker som borde gjort jätteont för mig. Gör hon det för att hennes smärttrösklar är helt annorlunda eller för att man är ett byte om man är svag? Vet hon att hon gör det? När övergår viljan att leva till vilja att slippa lida?
Visst är det skönt att man kan behandla så mycket mer nu men är det alltid rätt?
Jag bor mitt i stan i Göteborg med korta promenader till Avenyn, Ullevi och Liseberg men trots det har vi många hundar på min gård. Tre labradorer, en setter och diverse mindre raser som jag inte kan namnet på. Eftersom jag är mycket hemma så tillbringar gårdens labradorer mycket tid i min lägenhet. Jag har en deal med deras ägare att jag ser till att hundarna inte är ensamma på dagen och får lunchpromenader så turas de om att gå långt med Sussie då jag inte alltid klarar det mellan utmattning och migrän.
Sussie och Blanca kikar efter Nora
Min hund Sussie
Sussie är min hund. Hon är en svart labrador som fyllde elva i februari men som tror att hon kanske möjligtvis är sju eller typ 22 människoår.
När Sussie var yngre var hon väldigt mycket än tonåring med för mycket svart runt ögonen, kjolar som var kortare än breda och tuggade tuggummi med högljudt smackande. Jag se henne med platåskor och alldeles för höga klackar. Attityd som var både irriterande och gullig. När jag ropade på henne vände hon på huvudet och man kunde se hur hon tänkte “Va ere om?!” innan hon bestämde sig för att komma. Hanar fick passa sig för att nosa henne i rumpan utan inbjudan, det blev visade tänder och svordommar direkt.
Med tiden har hon tagit på sig att uppfostra unghanar lite varstans både de vi känner och inte känner. Hon har lite lagt sig till med lite mer tantbeteende nu och bytt till leopardmönstrade leggings och sneakers med glitter på. Attityd har hon fortfarande mängder av. Hon har blivit en sån där som säger till ungar på bussen att resa sig för äldre och men fortfarande är sist hem från festen.
Eventuellt är hon lite lik sin matte.
Gårdens andra svarta madam
Nora är gårdens andra svarta labrador. Hon är helt olik Sussie till sättet men lik henne fysiskt. Jag brukar kalla Nora för divan. Hon är otroligt feminin. Smart businessklädsel är hennes grej. Kavaj och snygga byxor, designerväska och äkta smycken. Hon äter var matkula för sig, trippar fram och ser ut att alltid applicera rosa läppstift och glans. Nora vill att vi gör saker på hennes sätt och tycker att både Sussie och jag är burdusa och oregerliga. På promenader försöker hon bestämma vart vi ska och om hon inte får sin vilja fram sätter hon sig helt sonika ner och vägrar ta ett enda steg till. Hon går alltid en koppellängd efter mig och en promenad som tar en kvart med bara Sussie tar en halvtimma med båda hundarna.
Nora är för fin för att tigga men kan tänka sig att sitta i köksdörren och övervaka så i fall det bjuds på något. Man får nästan truga in henne. En väldig kontrast till Sussie som gör vad som helst för en smula. Hon plockar osten fint från fingrarna på mig och får det att kännas som att hon gör mig en tjänst genom att ta emot biten.
Blondinen på femte våningen
Den yngsta labradoren på gården är Blanca, vår blondin. Ända sedan hon kom till sin husse, som valp, har hon varit del av vår flock. Blanca klär sig lite hiphoppigt och gillar åttitalsmode i 2024-tappning. Gärna neonfärger och jeans med hög midja, sällan glömmer hon sin magväska.
Sussie har lärt henne att gå fort i koppel, att låta när hon leker och hur man mördar leksaker med vitt fluff i. När Blanca blir för vild lägger Sussie sitt huvud på Blancas nacke och trycker ner henne i liggande tills hon lugnat ner henne. Nu när Blanca fyllt året tycker Sussie att hon inte är vild nog utan försöker få igång henne.
Blanca är nog den labradoriska av hundarna. Hon är lugn, trygg och väldigt godmodig. Inget upprör henne som inte kan fixas med att ställa sig nära Sussie eller mig. Hon ligger hellre på än bredvid och har ingen aning om att hon blivit en stor tjej. Råkar man stå ivägen är det bättre att flytta på sig än att försöka stå ivägen.
Tre labbar i en trea
För det mesta hälsar grannhundarna på en och en men det händer att det kör ihop sig i båda hushållen samtidigt så att alla hamnar hos oss samtidigt. Det blir så tydligt med deras olika personligheter då.
Sussie vill ju visa att hon är bossen och försöker bjuda in till lekar. Hon bestämmer vilka leksaker Blanca får ha och styr upp Nora som hela tiden retas med Blanca. Nora är grymt tyken mot Blanca och säger saker som: “leker du med dinosaurien? Det gjorde jag också när jag var valp, numer leker jag med tomten, för jag är vuxen!” . Blanca som ju bara vill vara med och försöka vara en i gänget så hon byter snabbt leksak för att visa att hon hänger med. Sussie lägger in veto mot leksaksbytet och då går Nora och lägger sig för att hon inte fick bestämma.
Så kan de hålla på hela dagen.
Vård av sjuk matte
Märker de att jag inte mår bra så har de helt olika sätt att hantera det. Sussie lägger sig alltid som en kanelbulle vid mina ben när jag ligger på sidan, ryggen mot rumpan och huvudet på mitt underben. Hon andas djupt och lite ljudligare än annars så att jag lätt kan följa hennes rytm. Blanca ska helst knö sig in vid kroppen eller ligga lite på, som ett tyngdtäcke. Nora, vars matte är läkare, går och lägger sig i ett annat rum men kikar till mig med jämna mellanrum.
Fantastiskt hur tre tikar av samma ras kan vara så olika.
”En vana är en återkommande handling som man vanligtvis utför omedvetet och som “triggas” av en särskild miljö eller känsla.” enligt Wikipedia. Man kan säga att det är något som man gör utan att tänka på det. Ett exempl på en vana man inte tänker på är hur man tar på sig strumporna. De flesta tar på sig på samma fot varje gång. Allt annat känns konstigt.
Många vanor skaffar man sig utan att man vet om det. Men det finns också vanor som man mer eller medvetet skaffar sig. Medvetna vanor är till exempel vara att alltid ta trappan fast det finns hiss. Och andra liknande saker som man gör för att det finns en nytta med det. Omedvetna vanor är sådant som man lärt sig redan som barn som att klä på sig eller borsta tänderna.
Goda och dåliga vanor
Vi har en tendens att gruppera våra vanor i ”goda” och ”dåliga” vanor. Hur vi klassificerar dem beror på om de gör oss gott eller inte. Vår kultur eller samhället vi lever i och vår familj kan påverka oss. Borsta tänderna räknas som en god vana då det är bra för oss. Att sova middag är en god vana i länder med siesta. Men är en dålig vana om man jobbar dagtid i Sverige. Och att byta till inneskor är en god vana i vissa familjer men i min så går man i strumplästen. Dåliga vanor är ofta saker som inte är bra för oss. Till exempel att röka eller att dricka för mycket kaffe.
En del vanor är varken goda eller dåliga de är bara vanor. Till exempel var man lägger tandborsten spelar ju ingen roll, bara man hittar den nästa gång den behövs. Dock är människan ett vanedjur så den hamnar nog på samma plats varje gång.
Vanor är bra att ha
Gör man någonting som en vanehandling frikopplar man hjärnan lite grann. Till exempel är det lätt att fortsätta att prata med någon när man tar på sig byxor. Man behöver inte använda hjärnan när drar upp byxan utan kan fortsätta det man gjorde innan. Det går ofta av bara farten, ibland nästan så att man glömmer om man gjort det eller inte. Man la så lite medveten tanke bakom det att man nästan inte märker att man gör det.
Dessutom blir man bra på någonting man upprepar ofta. Tittar man på elitidrottsmän så tränar de samma sak om och om igen för att rörelse ska sitta i ryggmärgen. Likadant gör musiker och alla andra som är superduktiga på något.
Ju fler saker man gör vanemässigt desto lättare jobb har hjärnan. Gör man varje morgon samma saker i samma ordning så kan hjärna jobba med något annat under tiden. Man brukar kalla det för sin morgonrutin och underlättar ofta hela dagen.
Vanor är dessutom ett sätt att införa livsstilsförändringar. Lägger man sig till med goda vanor så kan man lättare uppnå sina mål. Om man vill införa goda matvanor så kan en bra början vara att äta vid samma tider varje dag. Eller så kan man lägga till en grönsak till varje mål.
Hur blir en vana en vana
Det finns en hel del forskning kring vanor och forskarna verkar vara rätt eniga att det tar minst 21 dagar, tre veckor, för något att bli en vana. Dock verkar de tycka att en eller två månader behövs innan vanan verkligen sitter. Så för att införa en vana behöver man göra aktivisten varje dag i minst tre veckor utan något avbrott.
I samband med vanor pratas det också om något de kallar för ”habit-stacking”, det betyder att man lägger till en vana kloss an en vana man redan har. Ska man till exempel ta en tablett varje morgon kan man lägga till det till vanan att borsta tänderna. För att det ska fungera ser du till att tablettburken finns bredvid tandborsten och att det finns vatten som du kan svälja ner tabletten med tillgängligt så att man får en ”ja, visst ja” tanke varje gång man ska lägga ner tandborsten som triggar vanan att ta tabletten. När man gjort detta en månad så känns det konstigt att hoppa över det steget.
Rent praktiskt
Innan vanan sitter kan det vara bra att ”tracka” dvs föra bok över den. Antingen kan man använda en kalender där man skriver att man gjort det. Ett annat sätt är ta ett papper och göra en lista över dagarna. Jag använder något sådant här för att se till att jag gör yoga och meditation till dagliga vanor.
Det är lätt att bli lite ivrig och komma på tio ny goda vanor på en gång. Men det brukar inte fungera så bra. En vana i taget är tillräckligt. Om man vill ta i så max tre vanor, rekommenderar forskningen.
Att försöka lägga till vanor som man egentligen inte vill ha är mycket svårare än att lägga till en vana som du vill ha. En bra idé är därför att fundera lite på varför du vill lägga till en vana. Om du vet det kan du använda det som motivation. Mina varför för vanorna jag försöker skapa just nu är:
min migrän blir bättre av att jag har starka och avslappnade nackmuskler som jag får av yoga
Jag blir snällare mot andra om jag mediterar
De passar bra att göra ihop så gör jag det ena kan jag göra det andra.
Om jag vet varför jag vill göra yoga, är det lättare att få mig till mattan på de sega dagarna. Jag vill ju inte få migrän.
Vad gör jag om jag missar en dag?
Som sagt tar det ju 21 dagar i rad att införa en vana men livet står ju inte på vänt medan jag håller på med mina vanor. Det händer grejer, sjukdom, resor, möten och annat gör att man ibland missar en dag.
Då gäller det att inte drabbas av “allt eller inget” tänk. Det vill säga att bara för att man missar en dag så slänger man bort allt det man gjort, börjar tala om för sig själv att man är värdelös och aldrig kommer att kunna införa vanan. Detta är min egen största fallgrop. Jag missar en dag och så genast tänker jag att jag aldrig kommer att bli en yogi och aldrig blir jag därför stark och smidig.
Tricket om man faller i “allt eller inget” fällan är att vara snäll mot sig själv. Istället tänka “oj hoppsan, nu missade jag en dag, på det igen imorgon”. Att vara snäll mot sig själv är väldigt effektivt men ofta svårt.
Andra fallgropar kan vara att när man missar en dag är att man helt förkastar själva vana. “Det är bara för att meditation är fånigt som jag missade det det är bättre jag gör nåt helt annat”. Då får man gå tillbaka till varför man ville införa vanan, det fanns ju en bra anledning till att du valde just denna.
Det finns säkert massor med andra sätt man kan tricka sig själv att misslyckas, vilken är ditt sätt?
Mer sällan vanor
Börja med ditt varför
Det är lite svårare att införa vanor som inte ska göras varje dag men det går. När man vill införa en vecko-eller månadsvana är det extra viktigt att komma på sitt varför. Om man inte kommer ihåg varför man vill ha just den vanan är det så lätt att skjuta upp det. Säg att jag vill komma ihåg att städa ur kylskåpet en gång i veckan. Då hade jag börjat fundera över varför jag vill det:
Jag brukar glömma rester i kylskåpet och aldrig äta upp dem.
En gång glömde jag en go-ost i kylskåpet och åkte bort och det stank i hela huset när jag kom hem. Så äckligt.
Jag ställer alltid det jag använder oftast längst fram och längst bak hamnar sådant som bara kommer fram ibland och då är det svårt att komma ihåg hur länge ättiksgurkan stått.
Det blir klibbigt ibland.
Bestäm när
Sen bestämmer jag en dag som är bra att göra det på. Onsdag blir bra i mitt fall för då har jag oftast inget annat inplanerat. Att göra samma sak på samma dag varje vecka gör att det lättare blir en vana. Sen funderar jag på när på dagen jag ska göra det och hittar en vana jag redan har att lägga till den nya vanan till. När jag ger hundarna lunch blir en bra tid för mig. Då är jag ändå i köket och har inte börjat titta på tv eller nåt annat som kan distrahera mig.
Påminn dig själv
Nästa steg är att jag skriver in det i min kalender. Jag kan inte leva utan min kalender då glömmer jag allt. Jag skapar ett återkommande möte varje onsdag kl. 15.10 som är en halvtimme långt med en påminnelse så det plingar. Sen skriver jag en papperslapp och sätter på kylskåpet också.
Jag får räkna med att denna vana tar mer än tre veckor innan den sitter det tar nog snarare ett halvår.
Dåliga vanor – vad gör jag med dem?
Ibland är det nästan viktigare att ta bort en dålig vana än att skaffa nya vanor. Alla som någonsin försökt sluta röka eller bita på naglarna vet att det inte är så lätt. Men det går och det finns lite tips och tricks som hjälper till.
Även här är det viktigt att veta varför. Det är viktigt att ditt varför är verkligen DITT när du ska bryta vanor. Att doktorn säger så eller för att min partner vill det är kommer inte hjälpa dig. Du måste vilja själv.
När jag var yngre sög jag på en bit av håret utan att jag la märke till det, en äcklig vana. Min mamma hatade det. Men det räckte inte för att jag skulle försöka sluta med det. Dock hörde jag två killar på ett kafé prata om hur äckligt det var när tjejer hade håret i munnen. Det tog! Äcklig ville jag inte vara!
Först fick jag ta reda på när jag gjorde det. Jag märkte att det hände när jag läste, när jag tittade på tv och när jag bara satt och pratade så åkte håret in i munnen.
Sen var det dags att komma på om jag kunde ersätta vanan med något annat. Jag kom på att i skolan så kunde jag ju stoppa pennan i munnen, det var ju lite bättre. När jag var hemma kunde jag ta en halstablett i munnen. Så det tog ett tag men till slut så höll sig håret utanför och min vana var bruten. Tyvärr är sitter behovet av att sätta en halstablett i munnen när jag ska läsa kvar. Men det är fortfarande bättre än hår i munnen.
Vad ska jag införa för vanor?
Hur man väljer vilka vanor som är bra för dig kan bara du svara på, utifrån dina behov. Mitt största behov just nu att hitta sätt som hjälper mig att hantera smärta och utmattning. Så för mig var det viktigt att först hitta sätt att komma ihåg att ta förebyggande medicin precis varje dag. Skulle jag lita på att jag kom ihåg det så blev det inte så ofta. Så jag la vanan att ta medicinen ihop med något jag vet är omöjligt att glömma, ge min hund mat. Jag har en labrador och de är hungrigast i hela världen så maten ska serveras så fort man går upp! Mina mediciner står därför på samma bänk jag använder för att ställa matskålen på när jag gör i ordning hundmaten. Nu har jag haft det så i tre år och glömmer väldigt sällan att ta mediciner.
Så fundera på vad som är viktigaste för dig nu? Vilka vanor skulle kunna hjälpa dig med det?
När man hör ordet energitjuvar är det lätt att tänka på tröttsamma personer men det kan vara så mycket mer. Låt mig ge ett par exempel:
Du är på väg på in i köket och på vägen dit får du syn på lådan i hallen med en himla massa odefinierat skräp i, kvitton, källarnyckeln, reflexer, småpengar och gud vet vad. Din första tanke är ”jag borde sortera det där” med en djup suck.
Väl ute i köket ska du öppna bestickslådan och märker att handtaget sitter löst – åh, den borde jag laga.
Du tar sen fram en tekopp och ska välja vilken sorts te du ska ta men du har en massa burkar och tepåsar som är gamla och några som är nya som står i en enda röra utan etiketter – vilken ska jag välja.
Redan nu har du sprungit på tre energitjuvar utan att ens ha pratat med någon. Energitjuvar kan alltså vara precis vad som helst du behöver lägga lite energi och tanke på i onödan så att säga. Borden, måsten och irritationsmoment, allt som suger mycket eller lite energi.
När man är låg på energi eller är stressad över något suger sådana här saker ut den lilla energi man har och har man redan från början svårt att fokusera så är de distraherande.
För att bli av med energitjuvar brukar jag någon gång ibland, när jag orkar eller känner mig grinig för ofta, sätta mig ner och ta itu med energitjuvarna.
Identifiera Energitjuvar
Första steget är att hitta alla de där grejerna som skaver och irriterad. Penna och papper är bästa redskapen, men givetvis kan man använda något digitalt hjälpmedel i stället.
Börja med det lätta, vad irriterade dig så mycket att du bestämde dig för att ta itu med energitjuvarna? Skriv ner dem i en lista. Kanske var det att du för femte gången förklarade för sonen hur man sorterar tvätt?
Ta sen en liten promenad runt lägenheten och se vad du hittar. Det överfulla vardagsrumsbordet, underklädeslådan där hälften av underkläderna är trasiga eller sitter konstigt, det lösa handtaget, skohavet i hallen – stort eller lite, pytteirriterande eller jättejobbigt – skriv upp det.
Kolla sen mejl, kalendrar och vilka du pratat med det senaste. Kanske har du en träff med någon som du vet kommer att vara sen? Får du tusen mejl om hamstrar men du har inte ens en längre? Den där kompisen som alltid fylleringer på lördagskväll? Skriv upp det.
Censurera ingenting, skriv hellre upp för mycket än för lite. Är det irriterande om än så lite så ta med det på listan.
Ta hand om banditerna
Sortera
Nu är det dags att sortera alla energitjuvar du hittat. De ska in i en av fem kategorier:
Gör det nu
Planera in det
Någon annan måste göra det
Prata om det
Acceptera det
Beskrivning av kategorierna
Gör det nu – betyder att så fort du är klar med sorteringen gör du det som behövs. till exempel släng pennan som inte fungerade när du skulle skriva listan… Alternativt skriver du ner det på din ”att-göra” lista, listan av saker du vill/måste göra idag eller denna vecka.
Planera in det – vissa saker kanske är lite större och behöver läggas mer tid på. De behöver planeras. Om en av dina energitjuvar är ungarnas fula tapeter, så behöver ju en mängd saker göras innan man kan säga att man är klar. Man behöver köpa färg , bära runt möbler och barnen måste åka till mormor innan man ens kan börja måla. Eller kratta upp löven – det måste vara uppehåll när man gör det men innan snön. Alla sådan här saker är bäst att planera in i kalendern så att det är tydligt när det ska börja och när man är klar. Skriv in i kalendern sådant som man måste förbereda också.
Någon annan måste göra det – för mig betyder det i stort sett allt som man behöver ett verktyg för att göra. Men här är vi nog lite olika med vad vi kan själva. Det kan ju också vara sådant man behöver vara två för – möblera om tex.
Prata om det – ofta är detta det svåraste. Kanske måste man prata med kompisen som alltid är sen, hen som fylleringer eller någon annan. Att sätta sig ner och ta upp det som kanske är obekvämt är ofta svårt men väldigt befriande när det är gjort. Kompisen kanske helt enkelt inte tänkt sig för, den som ringer sent kanske tycker det är ok att man blockerar dem på helgerna? Man vet ju inte förrän man pratat om det.
Acceptera – vissa saker kan man inte göra något åt man får vänja sig eller ändra inställning åt grejen helt enkelt. Retar mig på att bussen inte går hel timme utan fem i – det är bara att vänja sig. Varje kväll tränar grannen tuba – men han gör det så pass tidigt att han inte bryter mot någon störningsregel – bara att kliva över med basen och se om vi kan öva tillsammans…
Jag brukar göra en lista med fyra kolumner:
Under ”Bandit” skriver jag vad det är som är irriterande.
Kategori är en av de ovan
Aktivitet, här skriver jag vad jag måste göra
Klart kryssar jag när det är färdigt (Jag älskar att kryssa av saker på listor, gör inte du det så hoppa över den här rutan)
Bara och Gört
Till slut har jag både bestämt vad jag ska göra med varje grej och när det ska ske.
Då är det dags att börja beta av sakerna på listan. Det som hamnar i ”Gör det nu” kategorien brukar gå snabbt. Svårast är ”Prata med” – kategorin. Ibland blir det lättare att i förväg skriva ner vad man vill ha sagt. Bra att tänka igenom var man ska vara när man pratar också, är det nåt känsligt kanske man inte ska ringa när de sitter på jobbet. Ibland kan ett mejl vara lika bra men vill man ha svar är fysiska samtal alltid bäst.
Tveka inte att be om hjälp med svåra saker, folk älskar att hjälpa till. Det är lätt att känna att man är till besvär. Men vi som människor är programmerade till att tycka om att hjälpa till. Om det känns obekvämt så erbjud ett byte. Om du lappar mina jeans, så kan jag skruva till din skrivbordslåda som blivit sned…
Skedteorin är ett sätt att förklara utmattning för andra.
Ibland kan man behöva förklara för någon hur man det där med energi och trötthet fungerar när man är utmattad eller av andra anledningar har ont om energi. Ett av de bästa sätten jag sprungit på är Skedteorin (The Spoon-theory). En kvinna med ett ovanligt fint förnamn, Christine Miserandino, hittade på den när hon skulle förklara för en vän hur det är att leva med SLE och sen spred den sig snabbt på sociala medier och används nu i många sammanhang även av läkare och terapeuter.
Vad går det ut på
Man börjar med ett ändligt antal skedar som symboliserar dagens energipott när man vaknar. Varför skedar? Ja, det var det Christine hade till hands just då men det kan lika gärna vara legobitar, gafflar eller stenar. Det viktiga är att det är ett fast antal.
Med hjälp av skedarna illustrerar man sen hur mycket energi som går åt för att göra olika saker och vad som händer när de är slut.
Exempel ur mitt liv
Om jag vaknar mellan åtta och nio och har sovit gott har jag tolv skedar för den dagen.
Att gå upp, klä på mig och göra frukost till mig och hunden kostar en sked.
Om det är vinter och kallt ute kostar morgonpromenaden mig två skedar, på sommaren kostar samma sträcka snarare en sked men då brukar jag gå lite längre i stället så det blir två även då. Det är alla kläder och jobbiga tillbehör som tar energi på vintern, leta efter mössor, knäppa hit och dit, bli varm medan man tar på kopplet, allt sådant tar energi.
Ta sig till jobbet är ytterligare två skedar. Passa tiden stress, åka buss brus, säga hej på väg till skrivbordet och hämta kaffe. Nu har ju nästan hälften av dagens totala skedar gått åt. Och inget har ens blivit gjort!
Möte där jag är fördragande – tre skedar.
Excel som är tråkigt – två skedar.
Lunch om jag hittar något ensamt ställe i lugn och ro och äter något hälsosamt kanske jag kan få en sked tillbaka men måste jag sitta i stökigt rum och äta något i farten så går det minus.
Nu har jag en sked kvar i värsta fall och har hela eftermiddagen, hemresan, middagsbestyr, minst en promenad med hunden och så ska jag göra i ordning för morgondagen innan jag lägger mig! Allt på en enda sked! Fungerar ju inte.
Har jag sovit illa får jag dessutom bara åtta skedar, ett möte med Försäkringskassan eller läkaren kan ta tio skedar bara det.
Hur bestämmer man vad något “kostar”
Här får man känna efter. Även hur många skedar man börjar med är lite individuellt. Jag har nästan alltid lite mer energi på sommaren. Värmen och enkelheten gör livet lite mindre tungt. Men för andra kan det vara tvärtom.
En god natts sömn fyller på förrådet men en dålig natt tömmer den helt ibland. Vad som suger energi för dig behöver inte vara samma sak som för mig men allt man gör kostar något.
Ta till exempel lunchen, den kan både ge energi och ta hur mycket som helst. En god lunch med favoritkollegor och lite goda garv kan fylla på skedlådan massor men tråkig mat ihop med honom, den där som gnäller om precis allt, kostar massor. När man börja lägga märke till sådant kan man också styra sitt energiförråd lite grann.
Vad ska jag använda det till
Man kan använda den här förklaringsmodellen för att förklara för andra varför det är svårt att orka var med när man är sjuk, göra det lite lättare för familjen att förstå varför man måste sova en timma direkt man kommer hem, för att orka äta med dem och liknande.
Men man kan också använda den till att undersöka sin vardag och identifiera vad som verkligen tar på krafterna och kanske komma på vad man kan göra i stället.
Till exempel så när jag upptäckte att det gick åt två skedar bara att ta mig till jobbet kollade jag om det var möjligt att jobba hemifrån. Sen kom jag på att de roliga luncherna ofta gjorde att jag klarade eftermiddagen bättre så jag bestämde träff med favoritkollegorna så att vi alla var på plats på kontoret vissa dagar. Vissa möten kostade enormt mycket, de var långa och gav inget tyckte jag, bestämde med min chef att jag kunde ge min statusuppdatering via mejl. Mejlet kostade nästan inget men frustrationen jag kände på mötena sög åt sig mina skedar som en industriell magnet.
Jag har också använt teorin i samtal med min läkare när vi diskuterat arbetsförmåga. Det blir väldigt tydligt att om skedarna är slut vid lunch att man inte kan jobba heltid just nu…
Jag har haft migrän sen jag var tonåring men den har ändrats mycket över tid både när det gäller hur ofta jag får migrän och hur smärtan beter sig. Med tanke på hur många som drabbas av migrän är det lite förvånande hur lite folk i allmänhet vet och hur lite man tar migrän på allvar i vården.
Lite allmänt om migrän
Migrän är en neurologisk sjukdom som drabbar ungefär 10% av befolkningen, det vill säga att i Sverige har en miljon personer migrän. Den brukar börja visa sig i tonåren och verkar vara ärftlig, 70% av alla med migrän vet någon i familjen som också har migrän. Forskarna tror att det pågår ett komplicerat samspel mellan hjärnans nervceller, nerver utanför hjärnan och blodkärlssystemet när ett migränanfall pågår. Det verkar börja i centrala nervsystemet. Min neurolog beskrev det som att man har hjärnhinneinflammation medan anfallen pågår. Hormonerna tros också spela roll för migrän då fler kvinnor än män drabbas.
Trots att detta är en sjukdom som drabbar så många och kostar mycket i frånvaro och sjukdomsdagar har forskningen först de senaste 20 åren satt riktig fart och de senaste fem-tio åren har nya mediciner kommit.
Hur ser ett anfall ut
Då nästan alla människor har huvudvärk någon gång i sitt liv är det lätt att tro att migrän är “bara huvudvärk” men huvudvärk är bara ett av många symptom man får vid ett anfall.
Före anfallet
Ofta börjar ett migränanfall en stund innan huvudvärken sätter i gång. Detta kallas för prodrom. En del får “aura” som kan vara synrubbningar, stickningar och domningar. Själv får jag tinnitus och har svårt att prata, orden kommer ut huller om buller eller byts ut mot något annat. Det är väldigt olika mellan individer hur det ser ut innan men de flesta kan känna att “nu kommer det”. Jag kan bli lite speedad, ungefär som små barn eller valpar som springer fortare och fortade när de är övertrötta. Jag springer inte men försöker göra massor med saker samtidigt, säga alla orden och klappa alla hundarna.
Själva anfallet
När sen värken sätter i gång brukar den sitta i ena halvan av huvudet. Oftast över ett av ögonen. Om jag ska jämföra hur ont det gör är det enda jag kan komma på det ögonblicket när man ska röntga en bruten arm och de lägger rätt den för att ta bilden i rätt vinkel, fast det tar inte slut. Ska jag visa på en sådan där smärtskala de ibland visar en hos doktorn med värden mellan 1–10 hamnar migränen för mig mellan 7–10.
Många blir illamående, vissa kräks våldsamt. Ljus- och ljudkänslighet är vanligt så ett mörkt rum är favoritplatsen för migräniker. Själv så blir jag bara lite illamående och klarar inomhusljus men inte solljus och med ljud funkar det mesta så länge det inte kommer för plötsligt. Jag blir däremot extra känslig i huden, kläder rivs och vart enda myggbett kliar extra.
Ett anfall kan hålla på mellan tre timmar och tre dagar. Det händer också att man pendlar mellan migränanfall och spänningshuvudvärk så att man på ett eller annat sätt har huvudvärk flera dagar i sträck utan slut.
Efter anfallet
När man väl blivit av med värken och kan sitta upp igen är man ofta helt slut. Det känns som om migränen suger all energi ut en och inget finns kvar. Det är inte ovanligt att tröttheten sitter i lika länge som man hade ont eller till och med längre. För många är detta en av de jobbigaste sakerna med migrän. När smärtan har släppt vill man ta igen och jobba i kapp det man inte kunde göra på grund av smärtan och vila känns som slöseri med tid.
Varianter
Det finns lite varianter på hur anfallen ser ut och andra ”huvudvärkssjukdomar” som ibland klumpas ihop med migrän. En av de konstigaste men absolut inte hemskast är ”tyst migrän”. Det vill säga när man har alla migränsymptom utom själva smärtan. Nu när jag går på en hop förebyggande medicin får jag det ibland. Så obehagligt men inte smärtsamt. Det är som att stoppa in huvudet i en gammaldags kaffeburk och uppleva allt med ett burkat ljud, begränsat synfält och illamående…
Kronisk migrän
När man har huvudvärk mer än femton dagar per månad varav åtta av dem är med typiska migränsymptom kallar man det för kronisk migrän och man bör träffa en neurolog för att få mer hjälp än vårdcentralen kan ge.
Behandling
Förutom vanliga huvudvärkstabletter som ibland fungerar och ibland inte finns det något som kallas triptaner som fungerar speciellt bra för migrän. Då många mår så illa finns triptaner också som nässpray.
Förebyggande finns en rad åtgärder som oftast börjar med att ha koll på blodtrycket och slutar med botox och andra sprutor eller dropp.
För ett par år sedan kom behandlingsriktlinjer där det står tydligt både vem som har ansvaret för vården och vilka behandlingar som rekommenderas beroende på hur svår migrän man har.
Det finns också en mängd alternativa behandlingar som kan göra skillnad. Hur de fungerar är väldigt olika för olika personer.
Jag har provat:
Akupunktur, vet inte om det hjälpte, kanske lite.
TENS, elektriska stötar i musklerna, fungerade inte men var lite kul att leka med.
Yoga, gör mig mer avslappnad och eftersom stress är en av mina triggers så tror jag det hjälper lite.
Styrketräning funkade absolut inte det satte i stället fart på migränen.
KBT, hjälpte mig att våga mig ut trots att jag kunde få migrän
Gröna droppar i örat av en indisk ayurveda läkare, hjälpte i fem år.
Massage, fungerar lite grann
Healing, bet inte på huvudvärken
Reiki, bet inte på huvudvärken
Migrändagbok
Om man har så pass många migränanfall att de stör livet är det bra att föra migrändagbok. Det finns några bra appar för det till exempel VGR:s Migränapp eller så kan man göra det för hand.
Det man vill föra bok över är hur ofta man får anfall, hur långa de är, vilka symptom man har och om man har några triggers.
Triggers
Ibland kan man identifiera orsaker till att migränanfallet startar vid ett visst tillfälle detta kallas för triggers. Vanliga triggers är rödvin, choklad, vissa ostar, stress, avslappning efter stress och mycket, mycket mer. Vissa lägger stor vikt vid att hitta sina triggers och ta bort dem ur sitt liv men jag känner att om jag skulle göra det så skulle det inte bli mycket liv kvar. Jag har några väldigt uppenbara triggers – Försäkringskassan och min neurolog. De går ändå inte att undvika så varför skulle jag då undvika choklad som ibland triggar och ibland inte…
Livet med migrän
Min migrän kom i tonåren och de första 25–30 åren så hade jag kanske 2–6 anfall per år som varade kanske sex timmar åt gången. Typiska migrän symptom med ensidig huvudvärk och ljuskänslighet. För det mesta gick det att hantera med huvudvärkstabletter och sömn. När jag reste utomlands brukade jag kika in på apoteken och se om jag kunde hitta migränvärkpiller, speciellt USA hade tabletter som fungerade. Deras lagstiftning tillåter att man blandar ihop verksamma ämnen mycket mer än här i Sverige. Man blev bra dum i huvudet en stund men jag brukade kunna jobba igen efter en flummig timme om jag tog en amerikanare. Anfallen brukade för det mesta komma på fredag eftermiddag eller första dagen på semestern, typisk ”slappna av efter stress” trigger. Det störde mig inte speciellt, mamma och mormor hade det ju mycket värre dessutom.
Indisk läkarupplevelse
Någon gång under tiden jag jobbade på det indiska företaget började det komma även under arbetsdagen och på en av mina resor dit föreslog en kollega att jag skulle följa med till hans doktor. Doktorn var utbildad i den 2000 åriga traditionella ayurveda läkekonsten. Innan besöket blev jag intervjuad kring mina symptom och var i menstruationscykeln jag var för att bestämma vilken dag som var mest gynnsam för behandlingen.
Jag skulle komma dit kl. 9 exakt då han behövde gå ut och skörda örter under natten och tillreda brygden som sedan skulle droppas i örat på den sidan jag oftast hade ont. Efter dropparna kom en bomullstuss så det inte skulle rinna ut igen och sen fick jag sitta så en halvtimma. Behandlingen var inget de ville dela med läkemedelsindustrin då man inte fick tjäna pengar på den enligt traditionen, om jag ville ge en gåva till läkarens välgörenhet var det okej däremot. Andra behandlingar kostade däremot en hel del, jag bad honom om hjälp med lite andra krämpor när jag ändå var där och de hade en prislapp.
Efter att jag detta hade jag inte migrän på fem år! Inte ens huvudvärk!
Migräniker
Efter mina ögonproblem började migränen dyka upp igen, nu med en lite annan känsla. Inte lika ljuskänslig men så ont att jag inte ens kunde ta mig till köket när smärtan slog till. Det skångrade (göteborgska för ryckte, stötte, ruskade) i hela hjärnan när jag satte ner hälen och kändes som att någon körde in ett spett i skallen ovanför höger öga och försökte bända isär huvudet. Smärtan var vassare, värre och kom ofta. Oftare och oftare dök den upp.
Hos läkaren trodde man att det var spänningshuvudvärk och ordinerade muskelavslappnande medicin, blev så avslappnad att jag kände mig som ett med soffan. Min optiker och jag kollade så att lins och glasögon var rätt och de var så rätt det gick. Min tandläkare gav mig en bettskena och ordinerade magnesium. Inget hjälpte jag hade nu ont nästan en gång i veckan. Efter att uteslutit hjärntumör så fick jag till slut diagnosen migrän på min vårdcentral. Jag hade blivit migräniker, inte riktigt en titel jag någonsin önskat mig.
Efter det gjorde ingen något speciellt åt det. Jag mådde lite bättre på sommaren och fruktansvärt i september. Maj var hemsk varje år och jag kunde knappt åka till jobbet. Jobba hemifrån gick lite bättre. Jag kunde hinna med saker innan och efter anfallen i stället för att slösa bort den tiden på att resa.
Botox
Efter ett par år hörde jag fler och fler prata om hur de blivit bättre med botox och jag övertygade min läkare att skicka mig till en neurolog som gjorde sådant. Neurologen diagnostiserade mig med svår migrän på två minuter, ingen typ av undersökning utan bara två-tre frågor och började sen ge mig sprutor.
Man ger botox genom 31 stick enligt ett speciellt schema som kallas PREEMT. Man kan också lägga till och ta bort stick vid behov. Jag får mina stick över ögonbrynen, mellan brynen och längst med hårfästet, sen i hårbotten och bak i nacken och axlarna. Jag får ett par extra i käkmusklerna också. Det gör ont, speciellt de första sticken. Om man råkar ha ett migränanfall när man är där är det riktigt pestigt och svårt att låta bli att gny.
När jag fick den här behandlingen märkte jag skillnad direkt. Från ett par tre anfall i veckan kom jag ner till ett i veckan och framför allt räckte det för det mesta med en Treo för att få värken att gå över. Anfallen blev kortare också. Vid det här laget hade jag slutat jobba. Utmattningen ihop med alla dessa migränanfall hade tröttat ut både mig och min arbetsgivare. (har skrivit om min utmattning https://malvegard.com/hur-jag-blev-utmattad-och-utbrand-del-1/ ) Detta att jag var hemma hjälpte nog min huvudvärk också.
Rehab igen
Nu var det dags att börja en rehabilitering i en aktivitet som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan höll i gemensamt. Efter mycket snick och snack fick jag börja på ett hunddagis som drevs av ett kooperativ där alla råkat ut för hjärnskador som vuxna och ett par handledare som var anställda av kommunen för att stötta kooperatörerna. Första veckorna var tuffa, inget gjordes bråttom eller effektivt, det fanns inga produktionskrav och allt sådant jag jobbat med i så många år. Men det fanns lugn, hundar, människor som brydde sig om varandra och både jag och migränen trivdes. Min neurolog satte in ännu en förebyggande spruta. Det bästa var nog att även min utmattning blev bättre när inte migrän sög musten ur mig.
Den här medicinen är vad de kallar en CGRP-medicin vilket innebär att de stoppar nerv-ändar i hjärnan att prata med varandra och är en av de många nya mediciner som kommit de sista 5–10 åren.
Mina anfall blev helt uthärdliga och jag började närma mig mitt mål att kunna jobba halvtid utan några sjukdagar på två veckor. Det blev både tio och tolv dagar mellan anfallen. Så lite migrän hade jag inte haft på länge.
Men man ska inte ropa hej!
Plötsligt fick jag ett brev att min neurolog slutat på kliniken och att de tyvärr inte kunde ge mig en ny tid och läkare. Panik! Nu stod jag plötsligt utan den enda behandling som verkade ha fungerat och att lägga ut flera tusen på privat botoxbehandling när man har Försäkringskassan som inkomst var inte att tänka på.
Min läkare på vårdcentralen skrev nya remisser och svor över neurologkliniker som inte tog patientansvar och jag led.
Fyra månader efter jag borde fått mina sprutor hade vi äntligen fått tag på en neurolog som kunde ta mig som patient. Under dessa dagar hade all effekt jag haft av tidigare behandling försvunnit och jag hade ont i huvudet i stort sett varje dag och migrän 20–22 dagar per månad. Jag kunde inte längre vara kvar på hunddagiset. Försäkringskassan tyckte jag var för sjuk! Så nu var jag bara hemma och hade jag inte haft hunden hade jag nog inte gått ur sängen. Vissa perioder var nattsvarta, det var väldigt svårt att hitta någon livsglädje när jag antingen var mitt i ett anfall eller väntade på att nästa skulle börja.
Nytt hopp
Den nya neurologen påbörjade samma behandling som den tidigare läkaren gett men resultaten uteblev. I stället för att märka något med en gång tog det 6–8 månader innan jag märkte av medicinen.
Jag börjar nu närma mig ett snitt med 10–12 migrändagar i månaden vilket är otroligt skönt jämfört med det dubbla som jag hade förut.
Dock har den här sista perioden skadat mig mentalt. Jag är nu oroligare än någonsin för att vara någonstans utom hemma. Oroar mig ständigt för att få ett migränanfall när jag är hemifrån vilket gör att jag hellre låter bli att gå hemifrån. Logiskt inser jag att jag kommer att överleva ett anfall var jag än är men stressar ändå upp mig. Försöker använda mig av mina många år av KBT-terapi men lyckas dåligt just nu.
Framtiden
Jag har också svårt att komma på vad jag skulle kunna jobba med där man kan gå med på 7-10 dagars frånvaro per månad. Jag är ju helt utslagen under och efter anfallen. Ett jobb där man har den sortens frånvaro är omöjligt att föreställa sig.
Om någon har några förslag får ni gärna höra av er.
Så i hopp om att det ska bli ännu färre dagar med migrän, klappar jag alla hundar jag kan, jobbar på att våga ta mig ut och försöker leva så gott det går.
Efter en tids sjukskrivning bestämde jag och min läkare att det var dags att rehabilitera. Jag skulle jobba två timmar om dagen, inte sitta hemma och inte heller sitta hos kund. Anpassade arbetsuppgifter var inget de hade hört talas om hos min indiska arbetsgivare och plötsligt hade det där med arbetsplats blivit knöligt. Det lilla krypinet med säljarna på Avenyn var inte tillgängligt längre och de hade inte hittat något annat så om jag kunde hitta något ställe var det bra.
Första dagen satte jag mig på ett fik där jag visste de hade gratis wifi, gick så där. Satte i gång datorn och började ladda ner mejl. Två timmar senare gick jag hem och sov i fyra timmar.
Dagen därpå satte jag mig på stadsbiblioteket. Laddade ner ännu mera mejl och höll på att somna på plats.
Efter två veckor av denna ambulerande tillvaro gav jag och min läkare upp. Vi ringde upp Försäkringskassan och talade om att min arbetsgivare inte kunde tillhandahålla en miljö som främjade rehabilitering. Försäkringskassan gick med på att vi sköt upp rehabiliteringen tills de pratat med min arbetsgivare.
En månad senare hade de hyrt in mig på ett kontorshotell på den soliga sidan av Avenyn och jag hade ett kontor att gå till. Utsikten var fantastisk med utsikt över taken från Avenyn bort till Vasa och jag gick troget dit först på 25% och sedan 50%.
Nu är väl ändå allt bra?
Under tiden jag varit borta hade det mesta flutit på ganska bra. Rutinerna vi satt på plats och kundinteraktionen fungerade och jag kände mig lite överflödig. Min chef ville att jag skulle sälja in fler tjänster, vilket inte är min grej egentligen. Mina anställda hade vant sig vid att gå direkt till min chef när det var något så jag var oftast den som sist visste saker men var ändå ansvarig.
Nu när hem- och jag själv delarna fungerade ganska bra så var arbetsdelen i oordning. Jag hade för lite att göra och förstod sällan vikten av mina arbetsuppgifter.
Sonen var frisk, han hade börjat en ny skola och trivdes bra. Hunden hade kommit ur slyngelålder och blivit en toppenkompis. Jag hade mängder med nya vänner som också hade labradorer och hade träffat någon jag trivdes ihop med.
NYA tecken på att allt inte är bra
Jag försöker köra på och gå upp i tid till 75% när från ingenstans får jag små silverblixtar i ögat, Jag ser bara med ett öga så jag blir alltid lite hysterisk när något inte stämmer med det ögat. Efter ett besök till vårdcentralen väntade jag på att bli kallad till en ögonklinik men inget hände och nu var det semester så jag åkte på solsemester i Kroatien. Gjorde allt man ska på semester, läste, badade, åt och drack gott. När jag kom hem och fortfarande inte fått någon kallelse ringde jag vårdcentralen som skickade en ny remiss nu till Mölndals Sjukhus. De ringde samma dag och ville ha dit mig dagen därpå, på fredagen.
När jag kom dit konstaterade de snabbt att jag hade näthinneavlossning och att hålet var för stort för laser. De ville ta in mig akut och operera men jag lyckades övertala dem om att en planerad operation på måndag var bättre för alla, jag måste ju skaffa hundvakt. Jag fick absolut inte bära något, läsa något, dricka alkohol, springa, hoppa eller ja, i stort sett fick jag inte göra något annat än sitta. Vågade inte berätta att jag just avslutat min sjunde bok på två veckor och burit resväskor 500m i Kroatien…
Suddigt värre
Inuti var hela jag i panik. Sen jag var liten och vi upptäckte att mitt högra öga inte fungerade som det skulle har vi haft som mantra i familjen, så länge inget händer med det braiga ögat är det ingen fara och nu hände något med det! Något hemskt! Tänk om jag blev blind.
Operationen gick bra men jag såg bara suddigt. Det kunde ta upp till ett halvår innan det stabiliserade sig, sa doktorn. Samma doktor sjukskrev mig i två veckor.
Efter två veckor såg jag fortfarande suddigt men jag hade tillräckligt med syn för att ta mig till kontoret. Däremot kunde jag inte fylla i uppgifter i Excel för jag såg inte vilken ruta jag klickade i eller hur många siffror jag skrivit…
Paniken pratade jag inte riktigt med någon om. Min familj var lättad över att operationen gått bra och ingen förstod nog riktigt exakt hur suddigt mitt liv var. Efter ett antal besök hos en optiker på stan sa de att de tyvärr inte kunde göra mer utan suddigt och dubbelt var så det skulle fortsätta vara. Tvingade Mölndals sjukhus att ta emot mig och deras optiker provade några saker som gav hopp och bad mig gå till Hendéns optiker. Väl där träffade jag min mirakeloptiker som i mer än ett halvår provade ut linser, glasögon, nya linser i omgångar tills jag till slut kunde se även excelark.
Det brinner
Under tiden låg paniken och lurade och jag blev djupt deprimerad och apatisk. Bara hemma förstås. Inte bland vänner, på jobbet eller annat, där var jag tapper och bytte glasögon och umgicks. Till slut fungerade inte det. Jag hamnade hos läkare igen remitterad till psykiatrin. Fick ett läkarintyg som beskrev ett av mina symptom som “utslätad mimik”.
Jag var nu helt utbränd, deprimerad, arg och ledsen.
Jag är helt övertygad om att jag ignorerade min kropps signaler så länge att det till slut tog till storsläggan och gav mig en snyting där jag inte kunde låta bli att märka det – i min syn som jag alltid varit så rädd om.
När det inte kan bli värre
Precis innan jag ställde mig mitt i branden hade jag pratat med min arbetsgivare om nya arbetsuppgifter. Det indiska företaget hade gjort en stor affär i Göteborgsområdet vilket innebar att jag hade fått kollegor och, tänkte jag, lite andra karriärmöjligheter. Ett par veckor in i min sjukskrivning blev jag kallad till ett möte med en hög chef, vi skulle ses på ett hotell och dricka kaffe.
Jag är alldeles för bra på att när jag mår som sämst sätta på mig en stenhård ”allt är bra” mask med snygga kläder, make-up och ett stort leende. Just på möten med chefer, Försäkringskassan och sin läkare är det helt fel. Hur ska de förstå hur man mår när allt ser bra ut?
Efter en trevlig inledning på mötet där vi pratade om hur bra det gick hos min nuvarande kund, hur jag såg fram emot kollegor i stan och annat småpratade berättade chefen att jag blivit uppsagd. Man kunde petat omkull mig med en fjäder.
Omskakad reste jag mig upp får att gå på mitt nästa möte, med min läkare. Jag hade nämligen fått väldiga återkommande huvudvärkar så vi skulle kolla så att jag inte visade symptom på en tumör.
Någon tumör hade jag inte men nåt var det ju.
På bussen satt jag med min brustna ”allt är bra” mask och försökte ta in vad som hänt. Jag hade inte någon hjärntumör men heller inget jobb! Jag som redan trott jag stod längst in i elden fick vackert ta ett kliv in till.
Nu var jag inte bara utmattade utan rejält deprimerad. Men jag hade bytt vårdcentral någon gång längst vägen och de hade lite nya behandlingar.
Skam den som ger sig
Åter igen fick jag tabletter, terapeut och, nytt för mig som behandling mot utmattningssyndrom, sjukgymnastik. Sjukgymnastiken och olika varianter på det visade sig vara riktigt bra för mig.
Huvudvärken kom någon gång ibland och livet var mindre suddigt så nu var det dags för en ny omgång rehabilitering. Jag hade inte hört något från arbetsgivaren sedan jag dagen efter uppsägningen meddelat HR att om de ville diskutera något fick de göra det med facket, utan mig. Jag var för sjuk för att kunna delta. Så nu ett par månader senare mejlade jag och frågade vem jag skulle rapportera till och var. På mitt tidigare kundkonto fanns inte längre plats för mig hade mina kollegor i Indien skvallrat om.
Det visade säg att arbetsgivaren tillsammans med tekniker fått en bunt HR-personal som kunde det där med arbetsrätt och arbetsgivare i den där affären de gjort.
Döm om min förvåning när HR ringde och berättade att uppsägningen bara var trams jag inte skulle bry mig om och att jag skulle sitta i en byggnad på Hisingen och ha en svensk chef. En svensk chef, fanns det sådana? Jag hade inte sett en på sju år.
Hur många gånger kan man rehabilitera sig?
Min nya chef var toppen, min arbetsuppgifter var roliga igen och hur kul var det inte att se lite folk varje dag. Jag började lite försiktigt med 10 timmar i veckan men var efter några veckor uppe på halvtid. Min lilla bil lärde sig vägen till Hisingen även om jag oftast behövde GPS för att hitta hem. Efter någon månad var det dags för 75%. Plötsligt kom de där huvudvärkarna som jag nästan glömt lite oftare igen. Kanske kunde jag jobba hemifrån vissa dagar? Efter huvudvärken?
Förutom HR-avdelning och kollegor hade jag också fått företagshälsovård! De tyckte jag skulle backa till 50% igen och vi skulle ha ett rehabmöte med Försäkringskassan och arbetsgivaren om detta.
Rehabiliteringsmöte med Försäkringskassan
Det mötet gick inte alls som jag trott. Jag förklarade hur jag mådde, läkare och psykolog bekräftade att de upplevde att det var så jag mådde och sedan SKÄLLDE FÖRSÄKRINGSKASSAN UT MIN CHEF OCH HR-AVDELNINGEN! Försäkringskassan tyckte att det var helt vansinnigt att jag satt i ett kontorslandskap, att ingen ergonom varit där och att min stol inte gick att ställa in korrekt! Vet inte vem i rummet som såg mest förvånad ut. Försäkringskassan förklarade att jag inte fick testa att gå upp i tid förrän tidigast om ett halvår för detta skulle vara en långsiktig rehabilitering.
Så väldigt långsam rehabiliteringsplan bestämdes och så körde vi vidare.
Efter fyra månade av halvtid undrade min chef om jag kunde ta över ansvaret får sex konsulter som han hade i Skövde så nu hade jag lite personal igen och jobbet var rätt skoj.
Så var det då dags att gå upp i tid igen. Med en gång kom huvudvärken tätare. Vad var det här? Spänningshuvudvärk, migrän eller nåt helt annat? Kunde det ha med tiden framför bildskärmen att göra? Ögat var ju lite knasigt.
Gick ner på 50% igen och det blev lite bättre men fortfarande hade jag ont var och varannan vecka. Gick upp i tid igen och fick ont varje vecka, ibland mer än en gång. Ner igen och så vidare. För varje gång jag provade att gå upp så fick jag tätare huvudvärk och för varje gång jag gick ner blev det lite mindre skillnad. Till slut bestämde vi oss för att prova totalt skärmförbud och en månads 100% sjukskrivning för att se om det fick värken att försvinna. Det gjorde den inte.
Nu räcker det väl ändå?
Försäkringskassan skickade mig på en arbetsförmågeutredning där jag bedömdes ha 50% arbetsförmåga, dålig förmåga att hantera stress och begränsad koncentrationsförmåga.
Medan jag och min arbetsgivare diskuterade vilka arbetsuppgifter de kunde tänkas ha som passade mig och om policyn de hade om att inte ha några deltidsanställda utanför föräldraledighet kom Covid-19. Ett par månader in i det beslutade vi att gå skilda vägar och jag blev uppsagd.
Mina rehabförsök har trots bristen på arbetsplats dock fortsatt. Jag tillbringade ett år efter Covid-19 på ett hunddagis men inte ens där fick jag vara utan huvudvärk. En huvudvärk som blev värre och värre och nu har diagnostiserats som kronisk migrän och där jag just nu inte verkar svara så bra på de olika behandlingarna.
Här är jag just nu.
Har jag lärt mig något?
Om huvudet är dumt får kroppen lida. Eller i mitt fall är det kanske lite mer – Om man huvudet är dumt får huvudet ont.
Allt nu! Är inte ett hållbart motto.
En hund är bättre än ingen hund men massor med hundar är bättre.
Även saker på fritiden tar energi. Bara för att du är ledig från jobbet när du är funktionär på en mässa eller tävling är det inte mindre jobbigt för kropp och själ. Till och med om det är jättekul.
För varje gång du springer igenom en vägg tar det längre tid att återhämta sig. Så sluta springa så fort.
