När man hör ordet energitjuvar är det lätt att tänka på tröttsamma personer men det kan vara så mycket mer. Låt mig ge ett par exempel:
Du är på väg på in i köket och på vägen dit får du syn på lådan i hallen med en himla massa odefinierat skräp i, kvitton, källarnyckeln, reflexer, småpengar och gud vet vad. Din första tanke är ”jag borde sortera det där” med en djup suck.
Väl ute i köket ska du öppna bestickslådan och märker att handtaget sitter löst – åh, den borde jag laga.
Du tar sen fram en tekopp och ska välja vilken sorts te du ska ta men du har en massa burkar och tepåsar som är gamla och några som är nya som står i en enda röra utan etiketter – vilken ska jag välja.
Redan nu har du sprungit på tre energitjuvar utan att ens ha pratat med någon. Energitjuvar kan alltså vara precis vad som helst du behöver lägga lite energi och tanke på i onödan så att säga. Borden, måsten och irritationsmoment, allt som suger mycket eller lite energi.
När man är låg på energi eller är stressad över något suger sådana här saker ut den lilla energi man har och har man redan från början svårt att fokusera så är de distraherande.
För att bli av med energitjuvar brukar jag någon gång ibland, när jag orkar eller känner mig grinig för ofta, sätta mig ner och ta itu med energitjuvarna.
Identifiera Energitjuvar
Första steget är att hitta alla de där grejerna som skaver och irriterad. Penna och papper är bästa redskapen, men givetvis kan man använda något digitalt hjälpmedel i stället.
Börja med det lätta, vad irriterade dig så mycket att du bestämde dig för att ta itu med energitjuvarna? Skriv ner dem i en lista. Kanske var det att du för femte gången förklarade för sonen hur man sorterar tvätt?
Ta sen en liten promenad runt lägenheten och se vad du hittar. Det överfulla vardagsrumsbordet, underklädeslådan där hälften av underkläderna är trasiga eller sitter konstigt, det lösa handtaget, skohavet i hallen – stort eller lite, pytteirriterande eller jättejobbigt – skriv upp det.
Kolla sen mejl, kalendrar och vilka du pratat med det senaste. Kanske har du en träff med någon som du vet kommer att vara sen? Får du tusen mejl om hamstrar men du har inte ens en längre? Den där kompisen som alltid fylleringer på lördagskväll? Skriv upp det.
Censurera ingenting, skriv hellre upp för mycket än för lite. Är det irriterande om än så lite så ta med det på listan.
Ta hand om banditerna
Sortera
Nu är det dags att sortera alla energitjuvar du hittat. De ska in i en av fem kategorier:
Gör det nu
Planera in det
Någon annan måste göra det
Prata om det
Acceptera det
Beskrivning av kategorierna
Gör det nu – betyder att så fort du är klar med sorteringen gör du det som behövs. till exempel släng pennan som inte fungerade när du skulle skriva listan… Alternativt skriver du ner det på din ”att-göra” lista, listan av saker du vill/måste göra idag eller denna vecka.
Planera in det – vissa saker kanske är lite större och behöver läggas mer tid på. De behöver planeras. Om en av dina energitjuvar är ungarnas fula tapeter, så behöver ju en mängd saker göras innan man kan säga att man är klar. Man behöver köpa färg , bära runt möbler och barnen måste åka till mormor innan man ens kan börja måla. Eller kratta upp löven – det måste vara uppehåll när man gör det men innan snön. Alla sådan här saker är bäst att planera in i kalendern så att det är tydligt när det ska börja och när man är klar. Skriv in i kalendern sådant som man måste förbereda också.
Någon annan måste göra det – för mig betyder det i stort sett allt som man behöver ett verktyg för att göra. Men här är vi nog lite olika med vad vi kan själva. Det kan ju också vara sådant man behöver vara två för – möblera om tex.
Prata om det – ofta är detta det svåraste. Kanske måste man prata med kompisen som alltid är sen, hen som fylleringer eller någon annan. Att sätta sig ner och ta upp det som kanske är obekvämt är ofta svårt men väldigt befriande när det är gjort. Kompisen kanske helt enkelt inte tänkt sig för, den som ringer sent kanske tycker det är ok att man blockerar dem på helgerna? Man vet ju inte förrän man pratat om det.
Acceptera – vissa saker kan man inte göra något åt man får vänja sig eller ändra inställning åt grejen helt enkelt. Retar mig på att bussen inte går hel timme utan fem i – det är bara att vänja sig. Varje kväll tränar grannen tuba – men han gör det så pass tidigt att han inte bryter mot någon störningsregel – bara att kliva över med basen och se om vi kan öva tillsammans…
Jag brukar göra en lista med fyra kolumner:
Under ”Bandit” skriver jag vad det är som är irriterande.
Kategori är en av de ovan
Aktivitet, här skriver jag vad jag måste göra
Klart kryssar jag när det är färdigt (Jag älskar att kryssa av saker på listor, gör inte du det så hoppa över den här rutan)
Bara och Gört
Till slut har jag både bestämt vad jag ska göra med varje grej och när det ska ske.
Då är det dags att börja beta av sakerna på listan. Det som hamnar i ”Gör det nu” kategorien brukar gå snabbt. Svårast är ”Prata med” – kategorin. Ibland blir det lättare att i förväg skriva ner vad man vill ha sagt. Bra att tänka igenom var man ska vara när man pratar också, är det nåt känsligt kanske man inte ska ringa när de sitter på jobbet. Ibland kan ett mejl vara lika bra men vill man ha svar är fysiska samtal alltid bäst.
Tveka inte att be om hjälp med svåra saker, folk älskar att hjälpa till. Det är lätt att känna att man är till besvär. Men vi som människor är programmerade till att tycka om att hjälpa till. Om det känns obekvämt så erbjud ett byte. Om du lappar mina jeans, så kan jag skruva till din skrivbordslåda som blivit sned…
Skedteorin är ett sätt att förklara utmattning för andra.
Ibland kan man behöva förklara för någon hur man det där med energi och trötthet fungerar när man är utmattad eller av andra anledningar har ont om energi. Ett av de bästa sätten jag sprungit på är Skedteorin (The Spoon-theory). En kvinna med ett ovanligt fint förnamn, Christine Miserandino, hittade på den när hon skulle förklara för en vän hur det är att leva med SLE och sen spred den sig snabbt på sociala medier och används nu i många sammanhang även av läkare och terapeuter.
Vad går det ut på
Man börjar med ett ändligt antal skedar som symboliserar dagens energipott när man vaknar. Varför skedar? Ja, det var det Christine hade till hands just då men det kan lika gärna vara legobitar, gafflar eller stenar. Det viktiga är att det är ett fast antal.
Med hjälp av skedarna illustrerar man sen hur mycket energi som går åt för att göra olika saker och vad som händer när de är slut.
Exempel ur mitt liv
Om jag vaknar mellan åtta och nio och har sovit gott har jag tolv skedar för den dagen.
Att gå upp, klä på mig och göra frukost till mig och hunden kostar en sked.
Om det är vinter och kallt ute kostar morgonpromenaden mig två skedar, på sommaren kostar samma sträcka snarare en sked men då brukar jag gå lite längre i stället så det blir två även då. Det är alla kläder och jobbiga tillbehör som tar energi på vintern, leta efter mössor, knäppa hit och dit, bli varm medan man tar på kopplet, allt sådant tar energi.
Ta sig till jobbet är ytterligare två skedar. Passa tiden stress, åka buss brus, säga hej på väg till skrivbordet och hämta kaffe. Nu har ju nästan hälften av dagens totala skedar gått åt. Och inget har ens blivit gjort!
Möte där jag är fördragande – tre skedar.
Excel som är tråkigt – två skedar.
Lunch om jag hittar något ensamt ställe i lugn och ro och äter något hälsosamt kanske jag kan få en sked tillbaka men måste jag sitta i stökigt rum och äta något i farten så går det minus.
Nu har jag en sked kvar i värsta fall och har hela eftermiddagen, hemresan, middagsbestyr, minst en promenad med hunden och så ska jag göra i ordning för morgondagen innan jag lägger mig! Allt på en enda sked! Fungerar ju inte.
Har jag sovit illa får jag dessutom bara åtta skedar, ett möte med Försäkringskassan eller läkaren kan ta tio skedar bara det.
Hur bestämmer man vad något “kostar”
Här får man känna efter. Även hur många skedar man börjar med är lite individuellt. Jag har nästan alltid lite mer energi på sommaren. Värmen och enkelheten gör livet lite mindre tungt. Men för andra kan det vara tvärtom.
En god natts sömn fyller på förrådet men en dålig natt tömmer den helt ibland. Vad som suger energi för dig behöver inte vara samma sak som för mig men allt man gör kostar något.
Ta till exempel lunchen, den kan både ge energi och ta hur mycket som helst. En god lunch med favoritkollegor och lite goda garv kan fylla på skedlådan massor men tråkig mat ihop med honom, den där som gnäller om precis allt, kostar massor. När man börja lägga märke till sådant kan man också styra sitt energiförråd lite grann.
Vad ska jag använda det till
Man kan använda den här förklaringsmodellen för att förklara för andra varför det är svårt att orka var med när man är sjuk, göra det lite lättare för familjen att förstå varför man måste sova en timma direkt man kommer hem, för att orka äta med dem och liknande.
Men man kan också använda den till att undersöka sin vardag och identifiera vad som verkligen tar på krafterna och kanske komma på vad man kan göra i stället.
Till exempel så när jag upptäckte att det gick åt två skedar bara att ta mig till jobbet kollade jag om det var möjligt att jobba hemifrån. Sen kom jag på att de roliga luncherna ofta gjorde att jag klarade eftermiddagen bättre så jag bestämde träff med favoritkollegorna så att vi alla var på plats på kontoret vissa dagar. Vissa möten kostade enormt mycket, de var långa och gav inget tyckte jag, bestämde med min chef att jag kunde ge min statusuppdatering via mejl. Mejlet kostade nästan inget men frustrationen jag kände på mötena sög åt sig mina skedar som en industriell magnet.
Jag har också använt teorin i samtal med min läkare när vi diskuterat arbetsförmåga. Det blir väldigt tydligt att om skedarna är slut vid lunch att man inte kan jobba heltid just nu…
Jag har haft migrän sen jag var tonåring men den har ändrats mycket över tid både när det gäller hur ofta jag får migrän och hur smärtan beter sig. Med tanke på hur många som drabbas av migrän är det lite förvånande hur lite folk i allmänhet vet och hur lite man tar migrän på allvar i vården.
Lite allmänt om migrän
Migrän är en neurologisk sjukdom som drabbar ungefär 10% av befolkningen, det vill säga att i Sverige har en miljon personer migrän. Den brukar börja visa sig i tonåren och verkar vara ärftlig, 70% av alla med migrän vet någon i familjen som också har migrän. Forskarna tror att det pågår ett komplicerat samspel mellan hjärnans nervceller, nerver utanför hjärnan och blodkärlssystemet när ett migränanfall pågår. Det verkar börja i centrala nervsystemet. Min neurolog beskrev det som att man har hjärnhinneinflammation medan anfallen pågår. Hormonerna tros också spela roll för migrän då fler kvinnor än män drabbas.
Trots att detta är en sjukdom som drabbar så många och kostar mycket i frånvaro och sjukdomsdagar har forskningen först de senaste 20 åren satt riktig fart och de senaste fem-tio åren har nya mediciner kommit.
Hur ser ett anfall ut
Då nästan alla människor har huvudvärk någon gång i sitt liv är det lätt att tro att migrän är “bara huvudvärk” men huvudvärk är bara ett av många symptom man får vid ett anfall.
Före anfallet
Ofta börjar ett migränanfall en stund innan huvudvärken sätter i gång. Detta kallas för prodrom. En del får “aura” som kan vara synrubbningar, stickningar och domningar. Själv får jag tinnitus och har svårt att prata, orden kommer ut huller om buller eller byts ut mot något annat. Det är väldigt olika mellan individer hur det ser ut innan men de flesta kan känna att “nu kommer det”. Jag kan bli lite speedad, ungefär som små barn eller valpar som springer fortare och fortade när de är övertrötta. Jag springer inte men försöker göra massor med saker samtidigt, säga alla orden och klappa alla hundarna.
Själva anfallet
När sen värken sätter i gång brukar den sitta i ena halvan av huvudet. Oftast över ett av ögonen. Om jag ska jämföra hur ont det gör är det enda jag kan komma på det ögonblicket när man ska röntga en bruten arm och de lägger rätt den för att ta bilden i rätt vinkel, fast det tar inte slut. Ska jag visa på en sådan där smärtskala de ibland visar en hos doktorn med värden mellan 1–10 hamnar migränen för mig mellan 7–10.
Många blir illamående, vissa kräks våldsamt. Ljus- och ljudkänslighet är vanligt så ett mörkt rum är favoritplatsen för migräniker. Själv så blir jag bara lite illamående och klarar inomhusljus men inte solljus och med ljud funkar det mesta så länge det inte kommer för plötsligt. Jag blir däremot extra känslig i huden, kläder rivs och vart enda myggbett kliar extra.
Ett anfall kan hålla på mellan tre timmar och tre dagar. Det händer också att man pendlar mellan migränanfall och spänningshuvudvärk så att man på ett eller annat sätt har huvudvärk flera dagar i sträck utan slut.
Efter anfallet
När man väl blivit av med värken och kan sitta upp igen är man ofta helt slut. Det känns som om migränen suger all energi ut en och inget finns kvar. Det är inte ovanligt att tröttheten sitter i lika länge som man hade ont eller till och med längre. För många är detta en av de jobbigaste sakerna med migrän. När smärtan har släppt vill man ta igen och jobba i kapp det man inte kunde göra på grund av smärtan och vila känns som slöseri med tid.
Varianter
Det finns lite varianter på hur anfallen ser ut och andra ”huvudvärkssjukdomar” som ibland klumpas ihop med migrän. En av de konstigaste men absolut inte hemskast är ”tyst migrän”. Det vill säga när man har alla migränsymptom utom själva smärtan. Nu när jag går på en hop förebyggande medicin får jag det ibland. Så obehagligt men inte smärtsamt. Det är som att stoppa in huvudet i en gammaldags kaffeburk och uppleva allt med ett burkat ljud, begränsat synfält och illamående…
Kronisk migrän
När man har huvudvärk mer än femton dagar per månad varav åtta av dem är med typiska migränsymptom kallar man det för kronisk migrän och man bör träffa en neurolog för att få mer hjälp än vårdcentralen kan ge.
Behandling
Förutom vanliga huvudvärkstabletter som ibland fungerar och ibland inte finns det något som kallas triptaner som fungerar speciellt bra för migrän. Då många mår så illa finns triptaner också som nässpray.
Förebyggande finns en rad åtgärder som oftast börjar med att ha koll på blodtrycket och slutar med botox och andra sprutor eller dropp.
För ett par år sedan kom behandlingsriktlinjer där det står tydligt både vem som har ansvaret för vården och vilka behandlingar som rekommenderas beroende på hur svår migrän man har.
Det finns också en mängd alternativa behandlingar som kan göra skillnad. Hur de fungerar är väldigt olika för olika personer.
Jag har provat:
Akupunktur, vet inte om det hjälpte, kanske lite.
TENS, elektriska stötar i musklerna, fungerade inte men var lite kul att leka med.
Yoga, gör mig mer avslappnad och eftersom stress är en av mina triggers så tror jag det hjälper lite.
Styrketräning funkade absolut inte det satte i stället fart på migränen.
KBT, hjälpte mig att våga mig ut trots att jag kunde få migrän
Gröna droppar i örat av en indisk ayurveda läkare, hjälpte i fem år.
Massage, fungerar lite grann
Healing, bet inte på huvudvärken
Reiki, bet inte på huvudvärken
Migrändagbok
Om man har så pass många migränanfall att de stör livet är det bra att föra migrändagbok. Det finns några bra appar för det till exempel VGR:s Migränapp eller så kan man göra det för hand.
Det man vill föra bok över är hur ofta man får anfall, hur långa de är, vilka symptom man har och om man har några triggers.
Triggers
Ibland kan man identifiera orsaker till att migränanfallet startar vid ett visst tillfälle detta kallas för triggers. Vanliga triggers är rödvin, choklad, vissa ostar, stress, avslappning efter stress och mycket, mycket mer. Vissa lägger stor vikt vid att hitta sina triggers och ta bort dem ur sitt liv men jag känner att om jag skulle göra det så skulle det inte bli mycket liv kvar. Jag har några väldigt uppenbara triggers – Försäkringskassan och min neurolog. De går ändå inte att undvika så varför skulle jag då undvika choklad som ibland triggar och ibland inte…
Livet med migrän
Min migrän kom i tonåren och de första 25–30 åren så hade jag kanske 2–6 anfall per år som varade kanske sex timmar åt gången. Typiska migrän symptom med ensidig huvudvärk och ljuskänslighet. För det mesta gick det att hantera med huvudvärkstabletter och sömn. När jag reste utomlands brukade jag kika in på apoteken och se om jag kunde hitta migränvärkpiller, speciellt USA hade tabletter som fungerade. Deras lagstiftning tillåter att man blandar ihop verksamma ämnen mycket mer än här i Sverige. Man blev bra dum i huvudet en stund men jag brukade kunna jobba igen efter en flummig timme om jag tog en amerikanare. Anfallen brukade för det mesta komma på fredag eftermiddag eller första dagen på semestern, typisk ”slappna av efter stress” trigger. Det störde mig inte speciellt, mamma och mormor hade det ju mycket värre dessutom.
Indisk läkarupplevelse
Någon gång under tiden jag jobbade på det indiska företaget började det komma även under arbetsdagen och på en av mina resor dit föreslog en kollega att jag skulle följa med till hans doktor. Doktorn var utbildad i den 2000 åriga traditionella ayurveda läkekonsten. Innan besöket blev jag intervjuad kring mina symptom och var i menstruationscykeln jag var för att bestämma vilken dag som var mest gynnsam för behandlingen.
Jag skulle komma dit kl. 9 exakt då han behövde gå ut och skörda örter under natten och tillreda brygden som sedan skulle droppas i örat på den sidan jag oftast hade ont. Efter dropparna kom en bomullstuss så det inte skulle rinna ut igen och sen fick jag sitta så en halvtimma. Behandlingen var inget de ville dela med läkemedelsindustrin då man inte fick tjäna pengar på den enligt traditionen, om jag ville ge en gåva till läkarens välgörenhet var det okej däremot. Andra behandlingar kostade däremot en hel del, jag bad honom om hjälp med lite andra krämpor när jag ändå var där och de hade en prislapp.
Efter att jag detta hade jag inte migrän på fem år! Inte ens huvudvärk!
Migräniker
Efter mina ögonproblem började migränen dyka upp igen, nu med en lite annan känsla. Inte lika ljuskänslig men så ont att jag inte ens kunde ta mig till köket när smärtan slog till. Det skångrade (göteborgska för ryckte, stötte, ruskade) i hela hjärnan när jag satte ner hälen och kändes som att någon körde in ett spett i skallen ovanför höger öga och försökte bända isär huvudet. Smärtan var vassare, värre och kom ofta. Oftare och oftare dök den upp.
Hos läkaren trodde man att det var spänningshuvudvärk och ordinerade muskelavslappnande medicin, blev så avslappnad att jag kände mig som ett med soffan. Min optiker och jag kollade så att lins och glasögon var rätt och de var så rätt det gick. Min tandläkare gav mig en bettskena och ordinerade magnesium. Inget hjälpte jag hade nu ont nästan en gång i veckan. Efter att uteslutit hjärntumör så fick jag till slut diagnosen migrän på min vårdcentral. Jag hade blivit migräniker, inte riktigt en titel jag någonsin önskat mig.
Efter det gjorde ingen något speciellt åt det. Jag mådde lite bättre på sommaren och fruktansvärt i september. Maj var hemsk varje år och jag kunde knappt åka till jobbet. Jobba hemifrån gick lite bättre. Jag kunde hinna med saker innan och efter anfallen i stället för att slösa bort den tiden på att resa.
Botox
Efter ett par år hörde jag fler och fler prata om hur de blivit bättre med botox och jag övertygade min läkare att skicka mig till en neurolog som gjorde sådant. Neurologen diagnostiserade mig med svår migrän på två minuter, ingen typ av undersökning utan bara två-tre frågor och började sen ge mig sprutor.
Man ger botox genom 31 stick enligt ett speciellt schema som kallas PREEMT. Man kan också lägga till och ta bort stick vid behov. Jag får mina stick över ögonbrynen, mellan brynen och längst med hårfästet, sen i hårbotten och bak i nacken och axlarna. Jag får ett par extra i käkmusklerna också. Det gör ont, speciellt de första sticken. Om man råkar ha ett migränanfall när man är där är det riktigt pestigt och svårt att låta bli att gny.
När jag fick den här behandlingen märkte jag skillnad direkt. Från ett par tre anfall i veckan kom jag ner till ett i veckan och framför allt räckte det för det mesta med en Treo för att få värken att gå över. Anfallen blev kortare också. Vid det här laget hade jag slutat jobba. Utmattningen ihop med alla dessa migränanfall hade tröttat ut både mig och min arbetsgivare. (har skrivit om min utmattning https://malvegard.com/hur-jag-blev-utmattad-och-utbrand-del-1/ ) Detta att jag var hemma hjälpte nog min huvudvärk också.
Rehab igen
Nu var det dags att börja en rehabilitering i en aktivitet som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan höll i gemensamt. Efter mycket snick och snack fick jag börja på ett hunddagis som drevs av ett kooperativ där alla råkat ut för hjärnskador som vuxna och ett par handledare som var anställda av kommunen för att stötta kooperatörerna. Första veckorna var tuffa, inget gjordes bråttom eller effektivt, det fanns inga produktionskrav och allt sådant jag jobbat med i så många år. Men det fanns lugn, hundar, människor som brydde sig om varandra och både jag och migränen trivdes. Min neurolog satte in ännu en förebyggande spruta. Det bästa var nog att även min utmattning blev bättre när inte migrän sög musten ur mig.
Den här medicinen är vad de kallar en CGRP-medicin vilket innebär att de stoppar nerv-ändar i hjärnan att prata med varandra och är en av de många nya mediciner som kommit de sista 5–10 åren.
Mina anfall blev helt uthärdliga och jag började närma mig mitt mål att kunna jobba halvtid utan några sjukdagar på två veckor. Det blev både tio och tolv dagar mellan anfallen. Så lite migrän hade jag inte haft på länge.
Men man ska inte ropa hej!
Plötsligt fick jag ett brev att min neurolog slutat på kliniken och att de tyvärr inte kunde ge mig en ny tid och läkare. Panik! Nu stod jag plötsligt utan den enda behandling som verkade ha fungerat och att lägga ut flera tusen på privat botoxbehandling när man har Försäkringskassan som inkomst var inte att tänka på.
Min läkare på vårdcentralen skrev nya remisser och svor över neurologkliniker som inte tog patientansvar och jag led.
Fyra månader efter jag borde fått mina sprutor hade vi äntligen fått tag på en neurolog som kunde ta mig som patient. Under dessa dagar hade all effekt jag haft av tidigare behandling försvunnit och jag hade ont i huvudet i stort sett varje dag och migrän 20–22 dagar per månad. Jag kunde inte längre vara kvar på hunddagiset. Försäkringskassan tyckte jag var för sjuk! Så nu var jag bara hemma och hade jag inte haft hunden hade jag nog inte gått ur sängen. Vissa perioder var nattsvarta, det var väldigt svårt att hitta någon livsglädje när jag antingen var mitt i ett anfall eller väntade på att nästa skulle börja.
Nytt hopp
Den nya neurologen påbörjade samma behandling som den tidigare läkaren gett men resultaten uteblev. I stället för att märka något med en gång tog det 6–8 månader innan jag märkte av medicinen.
Jag börjar nu närma mig ett snitt med 10–12 migrändagar i månaden vilket är otroligt skönt jämfört med det dubbla som jag hade förut.
Dock har den här sista perioden skadat mig mentalt. Jag är nu oroligare än någonsin för att vara någonstans utom hemma. Oroar mig ständigt för att få ett migränanfall när jag är hemifrån vilket gör att jag hellre låter bli att gå hemifrån. Logiskt inser jag att jag kommer att överleva ett anfall var jag än är men stressar ändå upp mig. Försöker använda mig av mina många år av KBT-terapi men lyckas dåligt just nu.
Framtiden
Jag har också svårt att komma på vad jag skulle kunna jobba med där man kan gå med på 7-10 dagars frånvaro per månad. Jag är ju helt utslagen under och efter anfallen. Ett jobb där man har den sortens frånvaro är omöjligt att föreställa sig.
Om någon har några förslag får ni gärna höra av er.
Så i hopp om att det ska bli ännu färre dagar med migrän, klappar jag alla hundar jag kan, jobbar på att våga ta mig ut och försöker leva så gott det går.
Efter en tids sjukskrivning bestämde jag och min läkare att det var dags att rehabilitera. Jag skulle jobba två timmar om dagen, inte sitta hemma och inte heller sitta hos kund. Anpassade arbetsuppgifter var inget de hade hört talas om hos min indiska arbetsgivare och plötsligt hade det där med arbetsplats blivit knöligt. Det lilla krypinet med säljarna på Avenyn var inte tillgängligt längre och de hade inte hittat något annat så om jag kunde hitta något ställe var det bra.
Första dagen satte jag mig på ett fik där jag visste de hade gratis wifi, gick så där. Satte i gång datorn och började ladda ner mejl. Två timmar senare gick jag hem och sov i fyra timmar.
Dagen därpå satte jag mig på stadsbiblioteket. Laddade ner ännu mera mejl och höll på att somna på plats.
Efter två veckor av denna ambulerande tillvaro gav jag och min läkare upp. Vi ringde upp Försäkringskassan och talade om att min arbetsgivare inte kunde tillhandahålla en miljö som främjade rehabilitering. Försäkringskassan gick med på att vi sköt upp rehabiliteringen tills de pratat med min arbetsgivare.
En månad senare hade de hyrt in mig på ett kontorshotell på den soliga sidan av Avenyn och jag hade ett kontor att gå till. Utsikten var fantastisk med utsikt över taken från Avenyn bort till Vasa och jag gick troget dit först på 25% och sedan 50%.
Nu är väl ändå allt bra?
Under tiden jag varit borta hade det mesta flutit på ganska bra. Rutinerna vi satt på plats och kundinteraktionen fungerade och jag kände mig lite överflödig. Min chef ville att jag skulle sälja in fler tjänster, vilket inte är min grej egentligen. Mina anställda hade vant sig vid att gå direkt till min chef när det var något så jag var oftast den som sist visste saker men var ändå ansvarig.
Nu när hem- och jag själv delarna fungerade ganska bra så var arbetsdelen i oordning. Jag hade för lite att göra och förstod sällan vikten av mina arbetsuppgifter.
Sonen var frisk, han hade börjat en ny skola och trivdes bra. Hunden hade kommit ur slyngelålder och blivit en toppenkompis. Jag hade mängder med nya vänner som också hade labradorer och hade träffat någon jag trivdes ihop med.
NYA tecken på att allt inte är bra
Jag försöker köra på och gå upp i tid till 75% när från ingenstans får jag små silverblixtar i ögat, Jag ser bara med ett öga så jag blir alltid lite hysterisk när något inte stämmer med det ögat. Efter ett besök till vårdcentralen väntade jag på att bli kallad till en ögonklinik men inget hände och nu var det semester så jag åkte på solsemester i Kroatien. Gjorde allt man ska på semester, läste, badade, åt och drack gott. När jag kom hem och fortfarande inte fått någon kallelse ringde jag vårdcentralen som skickade en ny remiss nu till Mölndals Sjukhus. De ringde samma dag och ville ha dit mig dagen därpå, på fredagen.
När jag kom dit konstaterade de snabbt att jag hade näthinneavlossning och att hålet var för stort för laser. De ville ta in mig akut och operera men jag lyckades övertala dem om att en planerad operation på måndag var bättre för alla, jag måste ju skaffa hundvakt. Jag fick absolut inte bära något, läsa något, dricka alkohol, springa, hoppa eller ja, i stort sett fick jag inte göra något annat än sitta. Vågade inte berätta att jag just avslutat min sjunde bok på två veckor och burit resväskor 500m i Kroatien…
Suddigt värre
Inuti var hela jag i panik. Sen jag var liten och vi upptäckte att mitt högra öga inte fungerade som det skulle har vi haft som mantra i familjen, så länge inget händer med det braiga ögat är det ingen fara och nu hände något med det! Något hemskt! Tänk om jag blev blind.
Operationen gick bra men jag såg bara suddigt. Det kunde ta upp till ett halvår innan det stabiliserade sig, sa doktorn. Samma doktor sjukskrev mig i två veckor.
Efter två veckor såg jag fortfarande suddigt men jag hade tillräckligt med syn för att ta mig till kontoret. Däremot kunde jag inte fylla i uppgifter i Excel för jag såg inte vilken ruta jag klickade i eller hur många siffror jag skrivit…
Paniken pratade jag inte riktigt med någon om. Min familj var lättad över att operationen gått bra och ingen förstod nog riktigt exakt hur suddigt mitt liv var. Efter ett antal besök hos en optiker på stan sa de att de tyvärr inte kunde göra mer utan suddigt och dubbelt var så det skulle fortsätta vara. Tvingade Mölndals sjukhus att ta emot mig och deras optiker provade några saker som gav hopp och bad mig gå till Hendéns optiker. Väl där träffade jag min mirakeloptiker som i mer än ett halvår provade ut linser, glasögon, nya linser i omgångar tills jag till slut kunde se även excelark.
Det brinner
Under tiden låg paniken och lurade och jag blev djupt deprimerad och apatisk. Bara hemma förstås. Inte bland vänner, på jobbet eller annat, där var jag tapper och bytte glasögon och umgicks. Till slut fungerade inte det. Jag hamnade hos läkare igen remitterad till psykiatrin. Fick ett läkarintyg som beskrev ett av mina symptom som “utslätad mimik”.
Jag var nu helt utbränd, deprimerad, arg och ledsen.
Jag är helt övertygad om att jag ignorerade min kropps signaler så länge att det till slut tog till storsläggan och gav mig en snyting där jag inte kunde låta bli att märka det – i min syn som jag alltid varit så rädd om.
När det inte kan bli värre
Precis innan jag ställde mig mitt i branden hade jag pratat med min arbetsgivare om nya arbetsuppgifter. Det indiska företaget hade gjort en stor affär i Göteborgsområdet vilket innebar att jag hade fått kollegor och, tänkte jag, lite andra karriärmöjligheter. Ett par veckor in i min sjukskrivning blev jag kallad till ett möte med en hög chef, vi skulle ses på ett hotell och dricka kaffe.
Jag är alldeles för bra på att när jag mår som sämst sätta på mig en stenhård ”allt är bra” mask med snygga kläder, make-up och ett stort leende. Just på möten med chefer, Försäkringskassan och sin läkare är det helt fel. Hur ska de förstå hur man mår när allt ser bra ut?
Efter en trevlig inledning på mötet där vi pratade om hur bra det gick hos min nuvarande kund, hur jag såg fram emot kollegor i stan och annat småpratade berättade chefen att jag blivit uppsagd. Man kunde petat omkull mig med en fjäder.
Omskakad reste jag mig upp får att gå på mitt nästa möte, med min läkare. Jag hade nämligen fått väldiga återkommande huvudvärkar så vi skulle kolla så att jag inte visade symptom på en tumör.
Någon tumör hade jag inte men nåt var det ju.
På bussen satt jag med min brustna ”allt är bra” mask och försökte ta in vad som hänt. Jag hade inte någon hjärntumör men heller inget jobb! Jag som redan trott jag stod längst in i elden fick vackert ta ett kliv in till.
Nu var jag inte bara utmattade utan rejält deprimerad. Men jag hade bytt vårdcentral någon gång längst vägen och de hade lite nya behandlingar.
Skam den som ger sig
Åter igen fick jag tabletter, terapeut och, nytt för mig som behandling mot utmattningssyndrom, sjukgymnastik. Sjukgymnastiken och olika varianter på det visade sig vara riktigt bra för mig.
Huvudvärken kom någon gång ibland och livet var mindre suddigt så nu var det dags för en ny omgång rehabilitering. Jag hade inte hört något från arbetsgivaren sedan jag dagen efter uppsägningen meddelat HR att om de ville diskutera något fick de göra det med facket, utan mig. Jag var för sjuk för att kunna delta. Så nu ett par månader senare mejlade jag och frågade vem jag skulle rapportera till och var. På mitt tidigare kundkonto fanns inte längre plats för mig hade mina kollegor i Indien skvallrat om.
Det visade säg att arbetsgivaren tillsammans med tekniker fått en bunt HR-personal som kunde det där med arbetsrätt och arbetsgivare i den där affären de gjort.
Döm om min förvåning när HR ringde och berättade att uppsägningen bara var trams jag inte skulle bry mig om och att jag skulle sitta i en byggnad på Hisingen och ha en svensk chef. En svensk chef, fanns det sådana? Jag hade inte sett en på sju år.
Hur många gånger kan man rehabilitera sig?
Min nya chef var toppen, min arbetsuppgifter var roliga igen och hur kul var det inte att se lite folk varje dag. Jag började lite försiktigt med 10 timmar i veckan men var efter några veckor uppe på halvtid. Min lilla bil lärde sig vägen till Hisingen även om jag oftast behövde GPS för att hitta hem. Efter någon månad var det dags för 75%. Plötsligt kom de där huvudvärkarna som jag nästan glömt lite oftare igen. Kanske kunde jag jobba hemifrån vissa dagar? Efter huvudvärken?
Förutom HR-avdelning och kollegor hade jag också fått företagshälsovård! De tyckte jag skulle backa till 50% igen och vi skulle ha ett rehabmöte med Försäkringskassan och arbetsgivaren om detta.
Rehabiliteringsmöte med Försäkringskassan
Det mötet gick inte alls som jag trott. Jag förklarade hur jag mådde, läkare och psykolog bekräftade att de upplevde att det var så jag mådde och sedan SKÄLLDE FÖRSÄKRINGSKASSAN UT MIN CHEF OCH HR-AVDELNINGEN! Försäkringskassan tyckte att det var helt vansinnigt att jag satt i ett kontorslandskap, att ingen ergonom varit där och att min stol inte gick att ställa in korrekt! Vet inte vem i rummet som såg mest förvånad ut. Försäkringskassan förklarade att jag inte fick testa att gå upp i tid förrän tidigast om ett halvår för detta skulle vara en långsiktig rehabilitering.
Så väldigt långsam rehabiliteringsplan bestämdes och så körde vi vidare.
Efter fyra månade av halvtid undrade min chef om jag kunde ta över ansvaret får sex konsulter som han hade i Skövde så nu hade jag lite personal igen och jobbet var rätt skoj.
Så var det då dags att gå upp i tid igen. Med en gång kom huvudvärken tätare. Vad var det här? Spänningshuvudvärk, migrän eller nåt helt annat? Kunde det ha med tiden framför bildskärmen att göra? Ögat var ju lite knasigt.
Gick ner på 50% igen och det blev lite bättre men fortfarande hade jag ont var och varannan vecka. Gick upp i tid igen och fick ont varje vecka, ibland mer än en gång. Ner igen och så vidare. För varje gång jag provade att gå upp så fick jag tätare huvudvärk och för varje gång jag gick ner blev det lite mindre skillnad. Till slut bestämde vi oss för att prova totalt skärmförbud och en månads 100% sjukskrivning för att se om det fick värken att försvinna. Det gjorde den inte.
Nu räcker det väl ändå?
Försäkringskassan skickade mig på en arbetsförmågeutredning där jag bedömdes ha 50% arbetsförmåga, dålig förmåga att hantera stress och begränsad koncentrationsförmåga.
Medan jag och min arbetsgivare diskuterade vilka arbetsuppgifter de kunde tänkas ha som passade mig och om policyn de hade om att inte ha några deltidsanställda utanför föräldraledighet kom Covid-19. Ett par månader in i det beslutade vi att gå skilda vägar och jag blev uppsagd.
Mina rehabförsök har trots bristen på arbetsplats dock fortsatt. Jag tillbringade ett år efter Covid-19 på ett hunddagis men inte ens där fick jag vara utan huvudvärk. En huvudvärk som blev värre och värre och nu har diagnostiserats som kronisk migrän och där jag just nu inte verkar svara så bra på de olika behandlingarna.
Här är jag just nu.
Har jag lärt mig något?
Om huvudet är dumt får kroppen lida. Eller i mitt fall är det kanske lite mer – Om man huvudet är dumt får huvudet ont.
Allt nu! Är inte ett hållbart motto.
En hund är bättre än ingen hund men massor med hundar är bättre.
Även saker på fritiden tar energi. Bara för att du är ledig från jobbet när du är funktionär på en mässa eller tävling är det inte mindre jobbigt för kropp och själ. Till och med om det är jättekul.
För varje gång du springer igenom en vägg tar det längre tid att återhämta sig. Så sluta springa så fort.
Många undrar hur jag blev utmattad och utbränd. Jag var ju så himla driven, ambitiös och trivdes ju så bra med mitt jobb, resorna och utmaningarna. Jag var dessutom inte “en sådan där svag person” som gick in i väggen. Det var vad jag själv tyckte också så när läkarna började fråga mig om stress blev jag nästan arg, klart jag hade mycket om mig, det var ju så jag gillade det. Sådana som jag bara körde på.
Jag hade ju helt fel! Det var precis sådana som jag som går in i väggen. Vi går inte, vi springer det fortaste vi kan rakt in i den, ut på nästa sida och in i nästa och nästa och nästa vägg tills det inte finns några fler väggar som hindrar oss från att springa in i elden och bli helt utbrända.
Tänkte jag först skulle berätta om min sprint och sedan hur jag nu i stället börjat med ett långsamt maraton. Men det är en lång historia så den får nog bli uppdelad i flera delar.
Balans
Jag upplever att jag har tre delar i livet som behöver vara i balans för att jag ska må bra. Delarna är familj, jobb och mig själv. Man kan säkert uttrycka detta på andra sätt men jag ska försöka förklara hur jag ser det.
Med familjen menar jag allt som har med hemmet och familjen att göra. Det ska kännas tryggt och lugnt när man kommer innanför dörren hemma. Familjemedlemmarna ska vara friska och glada . Då är familjedelen i balans.
För att jobbdelen ska vara i balans ska jag trivas med mina kollegor, känna att jag har lagom svåra arbetsuppgifter som utmanar utan att överväldiga. Jag behöver känna att jag gör nytta och har kontroll över mina ansvar.
När jag pratar om mig själv i det här sammanhanget så menar jag min egen hälsa, fritidsintressen och vänner. För att denna del ska kännas i balans behöver jag se till att skaffa mig en viss motion och ha någorlunda bra matvanor. Jag behöver umgås med goda vänner och ha tid att läsa böcker.
När de här tre delarna bildar en liksidig triangel mår jag bra.
När sidorna börjar glida omkring då är jag på väg mot fara.
Varningstecken
Varningstecken i livsdelen familj
Jag är definitivt inte känd för att vara en “neat-freak” eller pedant. Men det finns grader i helvete när det gäller min förmåga, lust och ork för att hålla ordning i mitt hem. Där kan man hitta saker på underliga ställen och har jag använt något är det inte säkert att det läggs tillbaka över huvud taget. Saker kan också försvinna och vara borta i evigheter. Tex känner många till jakten på den försvunna brandvarnaren som pågick i ett par år innan den kom fram när mitt kök renoverades. Men när man behöver machete för att ta sig in i hallen och inte längre kan se färgen på mina bordskivoralls är det ett säkert tecken på att det inte är någon lugn och harmonisk person som man hälsar på.
Min son tycker dessutom att jag byter personlighet när jag är stressad – att jag blir irriterad på allt han gör eller kanske mer på det han inte gör. Börjar titta på serier på Netflix är sämre än sämst.
Varningstecken i livsdelen jobb
När jag börjar spotta och fräsa på jobbet har det redan gått alldeles för långt. Jag upplever mig själv som ganska modig men helt utan tål, som min son sa när han var liten och inte ville stå i kö. Jag tycker inte om att behöva upprepa mig, jag hatar verkligen att göra om saker och blir väldigt otålig om jag inte riktigt har koll på vad som förväntas av mig. Att ha mycket att göra eller att ansvarsområden inte riktigt hör ihop brukar jag kunna hantera. Men när jag får en arbetsuppgift, utför den till bästa förmåga för att sedan när jag är halvvägs klar få reda på att det fanns femton faktorer ingen nämnt som också skulle tas i beaktande och att någon annan också fått uppgiften då skjuter jag en säkring. Sådant tar mig helt ur balans.
Min ton blir då kortare och kortare, mina e-mejl längre och längre och ingen kan undgå att jag mår dåligt.
Andra tecken är att jag dubbelbokar mig på möten. behöver ta möten på konstiga ställen för att jag hela tiden är på väg någon annanstans.
Behovet av att vara först av och på färdmedel blir enormt när jobbdelen inte fungerar. Slår nästan ner folk som är omständliga när de står i samma kö som jag. Skriker inombords åt att människor inte kan läsa skyltar eller börjar räkna mynt . Otålig är bara förnamnet.
Varningstecken i livsdelen mig själv
Böcker spelar stor roll som en barometer på hur jag mår. De bildar som en glidande skala på hur mitt läge är.
Jag läser gärna klassiker och nobelpristagare när jag är på topp. När jag läser fantasy och nyare romaner mår jag bra. När deckarna kommer fram är jag lite stressad och när Harlequin-böckerna ligger framme är jag superstressad och kanske lite deprimerad. Ligger inga böcker framme alls då är det kasst på riktigt.
En annan säker signal är besöken hos vårdcentralen. Massor med konstiga krämpor, värk och yrsel grejer dyker upp när jag stressar. Så plötsligt har jag nästan veckovisa besök inbokade. Att träna och röra på kroppen är bland det första som tas bort när stressen kommer smygande.
Tidslinje
Första varningen
2003–2004 hände ganska mycket i mitt liv. Min arbetsplats hade outsourcat och i samband med det hade vi haft flera år med uppsägningar, omorganisationer och chefsbyten. Jag hade visat framfötterna i kaoset och hittade nya möjligheter med oklara arbetsuppgifter. Jag och min närmsta kollega liknade vårt jobb vid någon slags bollsport där vår chef sprang framför oss och kastade bollar upp i luften, bollarna hade olika färg och de röda var mina, de gröna kollegans och de blå behövde vi passa vidare fast vi visste inte säkert till vem. Med andra ord var jobbdelen i mitt liv inte helt i ordning.
I familjen hade min syster fått bröstcancer och det hade gått lite för långt innan hon upptäckte det. Jag var hyfsat nyskild med en förskoleunge och bodde kvar i lägenhet jag delat med mitt ex. Så familjedelen var inte heller perfekt.
När det gällde mig själv hade jag lite olika småkrämpor och tyckte doktorn kunde skriva ut lite pigelinmedicin för jag tyckte jag var så trött. Vänskapscirkelen hade också genomgått förändringar efter skilsmässan, Parumgämget försvann och det var dags att hitta de singla tjejkompisarna igen. Så även här var lite rörigt.
Den här väggen sprang jag igenom på små lätta fötter. Lite piller, ett utvecklingssamtal och en ny jobbtitel så kunde jag öka farten igen.
Livet återvänder
Ett bra tag gick allt ganska bra. Jag och sonen vande oss vid vecka-vecka rutiner. Jag lärde omvärlden att jag var mamma en vecka och tillgänglig för nästan allt den andra. Jobbet fick också vecka vecka rutiner. En vecka i Stockholm och en i Göteborg.
Men så började det skaka lite på jobbet. Chefer jag jobbat nära sa upp sig. Kunden vill ha andra tjänster och även de bytte ut personal. Jag började känna av att jag inte var i Stockholm varje vecka, information kom inte fram och saker bestämdes utan att jag visste om det.
Jag och sonen flyttade till en ny lägenhet. Det var min första ägda bostad så det var lite nytt att det var jag som fick styra upp allt. Kontakter som inte fungerade, att badrummet var gammalt och slitet var plötsligt mitt problem. Mitt i allt började sonen tycka att skolan var jobbig. Han som alltid älskat att gå dit.
Många av mina vänner hade tröttnat på att jag alltid jobbade eller bara var hemma med sonen. Singla tjejkompisar hade bildat par igen och jag kände mig lite ensam.
Ny ljudligare varning
Nu ruskade det på flera fronter och Hejsan! där stod visst väggen och väntade.
Efter att jag på en familjefest presenterat mig för min ena styvsyster som om det var första gången vi sågs (15 år hade vi känt varandra!), tyckte min ömma moder att det var dags att träffa doktorn. Själv var jag inte helt övertygad. Jag hade ju faktiskt inte tid. Men man säger inte emot min mamma. Så ett par dagar senare satt jag hos doktorn som frågade en massa dumma saker om stress och sömn. När hen frågade hur jag gjorde för att prioritera saker tittade jag förvirrat upp och sa: “Prioritera? Nej, jag lever efter principen allt nu!” Blicken jag fick var full av förståelse och sen svarade hen: “det får du nog sluta med”. Har nog aldrig blivit så förvånad. Trodde på allvar att det var ett helt rimligt livsmotto.
När hen skulle skicka mig för att ta prover hade jag inte tid med mer och sprang i väg. Det sista hon sa var du får bara ringa ett samtal idag, till din chef för att berätta att du är sjukskriven.
Dagen därpå kunde jag inte ta mig ur sängen alls. När kroppen äntligen fick tillåtelse att vila orkade den ingenting annat. Nu följde ett halvår med KBT-terapi, nya piller och sjukskrivning. Kom snabbt på att för att alls kunna ta mig ur sängen så behövde jag fyrbenta terapeuter. Jag lånade mammas Kajsa, Olivias Bimbo, Helenes långbenta Max och många fler hundar. Sonen fick tillbringa sommarlovet med pappa och mormor tills jag klarade av att ta hand om oss.
När det blev dags att börja jobba igen hade chefstombolan på jobbet lottat fram ännu en ny chef till mig. Denna gång en irländska. Det senaste året hade jag haft fem eller sex olika närmsta chefer, alla från olika länder och placerade långt från Göteborg. Så vi beslutade att jag skulle ha en kontakt som kunde vara densamma under min rehabilitering som inte skulle omorganiseras bort i stället för min chef. Tur var det, fem veckor in på rehabiliteringen hade jag en ny chef och hade hamnat på en helt ny avdelning. Förväntningarna var att jag skulle bli Excel-gudinna. Något jag själv gärna hade hoppat över. Till slut var jag tillbaka på 100% igen med excelark högt och lågt men mådde mycket bättre. Nu tänker ni, nu har hon fattat grejen! Men icke…
Tillbaka igen
Mitt i alla excelark blev jag en dag uppringd av ett indiskt företag som ville ha lokal personal att ställa framför sina kunder. Det blev ofta kulturella och språkliga problem mellan kunden i Göteborg och teknikerna borta i Indien. De hade sett min CV och tyckte jag kunde passa.
Jag hade vansinnigt tråkigt med mina excelark och inga resor. Säkert nyttigt för någon som höll på med återhämtning men själsdödande för mig som gillade utmaningar, resor och problemlösning,
Tjoho nu kör vi igen, tyckte jag och hoppade på detta. Jag fick välja var jag ville sitta – det fanns ett litet säljkontor med två indiska kollegor på Avenyn, kundens kontor eller hemma. Tre-fyra resor till kollegorna i Indien kunde jag räkna med och kanske någon resa ibland till Stockholm för att träffa ledningen för Nordics.
Mina kundkonton var illröda med kunder som hotade att avsluta kontraktet i förtid och personal som kände sig orättvist behandlat av kunden. Precis sådant jag tyckte var kul. Jag kände mig som Jean D’Arc när jag satt i mitten lugn som en filbunke medan jag skickade kunden på kulturell utbildning, införde processer bland mina tekniker och översatte mellan kunder och tekniker. Så roligt allt var igen. Mitt i allt köpte jag min första bil och strax efter det Sussie, min labrador. Träffade en kille och hade ett roligt socialt liv. Livet var bra nära perfekt!
När allt var som roligast blev sonen sjuk och mådde illa väldigt ofta. Läkare besöktes, prover togs men inget hittades. Skolan blev lidande och jag jobbade mer och mer hemma för att hålla ett öga på honom. Vecka-vecka schemat bröts för han ville vara hos mig som var hemma med honom hellre än hos pappa som åkte till jobbet. I två år höll vi på och provade olika läkare, läkemedel och förslag på beteendeförändringar hos oss vuxna. Till slut hittade vi vad som orsakade allt och sonen blev bra.
På jobbet hade vi nu bäst kundenkätsresultat av alla nordiska kunder och otroligt bra relationer. Några utmaningar fanns inte kvar.
Nu varnar vi inte längre
För mig blev det lite tomt när alla bränder var släckta. Jag hade försummat vänner, kärlek och träning i kaoset så nu när allt var lugnt hade jag inget kvar.
Pang där stod ännu en vägg! Kapow så brakade jag igenom den! Den här gången var symptomen ilska, irritation och orkeslöshet. Jag var så jäkla arg på allt och alla.
Den här gången stod jag med tårna vid brasan så nära total utbrändhet som går att komma utan att hamna mitt i det. Men varför stanna där…
Ofta när jag varit hos doktorn kommer jag på vägen hem på frågor jag borde ha ställt, något recept som vi glömde förnya eller något jag borde visat. Så jag har börjat förbereda mig. Yrkeskadad av för många möten som inte gett de resultat jag ville se har jag skapat ett litet system för hur jag förbereder mig som jag tänkte dela med mig av. Ibland går jag lite för långt som när jag besökte en neurolog och hade med en powerpoint, men tänkte visa en lite lagom metod.
Förberedelser
Boka
Givetvis är det första man måste se till är att boka mötet. Det sker på lite olika sätt beroende på vart man ska. En del vårdcentraler och specialistkliniker kan man boka via 1177.se. Medan andra bokar man via webbsidor och en del får man boka på det gamla hederliga sättet på telefon. Det är bra att ha klart för sig hur bråttom det är när man bokar så man vet om man behöver en akuttid eller en ”vanlig” tid. Enklast är ju förstås när kliniken bokar och man bara får ett brev eller sms när man ska dit.
Skriv en lista
Jag älskar listor! Med en lista kan jag komma ihåg allt. Jag behöver inte ha det i huvudet och jag kan fylla på den allteftersom. Jag har ofta en påbörjad lista i min anteckningsbok som heter doktorn eller nåt sådant. Börjar på en ny nästan med en gång efter ett läkarbesök för att förbereda för nästa.
Rubrikerna på min lista
Hur mår jag
Här skriver jag hur jag sover, hur vardagen fungerar, om jag äter som jag ska – alltså lite allmänt om hur jag mått antingen sen jag var där sist eller senaste månaden
Symptom
Här tar jag upp speciella symptom – tex blodtryck, huvudvärk, depression – lite mer detaljerad information som läkaren kan behöva veta.
Mediciner
Här skriver jag upp vilka mediciner jag behöver nya recept på, biverkningar, undringar om doser och sådant. Jag brukar börja med att kolla där mina mediciner ligger om något saknas. Sen går jag in på 1177.se eller apoteket.se och ser vilka recept som finns. Jag slänger också ett öga på de utgångna recepten för att se om det är något som behöver förnyas.
Sjukskrivning
Vill jag bli sjukskriven, sluta vara sjukskriven, öka eller minska min sjukskrivning – här skriver jag lite om de anledningar jag har kring mina önskemål om sjukskrivning.
Remiss
Behöver jag en remiss till en specialist av något slag – varför och till vem
Givetvis är det ju bara att hoppa över en rubrik om den inte är aktuell. Remiss behöver man ju inte på varje läkarbesök.
Så här brukar listan se ut efter ett tag. Den är ofta ännu kladdigare för att jag inte lämnat tillräckligt med plats under varje rubrik. Helt oläslig för någon annan än mig. Så dagarna innan så skriver jag rent den så att jag kan se vad jag skrivit. Då passar jag på att tänka på om allt är aktuellt, om allt jag fortfarande stämmer. Tex kan ju biverkningar ändra sig över tid och kanske helt försvinna eller bli annorlunda på något sätt.
Vilken inställning till mötet ska jag ha
Oavsett vilket möte jag ska på vill jag tänka på vilken inställning jag ska ha på mötet. Ska jag träffa Försäkringskassan vill jag vara förtroendeingivande, med arbetsförmedlingen eller arbetsgivare kanske kapabel är en bättre inställning.
Hos läkaren tänker jag att en lagom ”jag vet vad jag pratar om” blandat med ”jag är sjuk” kan vara en bra inställning. Jag menar, om man kommer in kvittrande med väl koordinerad klädsel och full makeup är det kanske svårt för läkaren att se att man är deprimerad. Första gången jag gick in i väggen var jag helt inställd på att vara ”Världens bästa patient”. Jag skulle minsann var sjukskriven kortast tid. Hinna göra mest KBT på minst tid och bli ovanligt bra på att läsa kroppens signaler. Givetvis misslyckades jag rejält både med att bli världsbäst och frisk. En av sakerna jag gjorde då var att klä mig i snygga kontorskläder. Jag satte på rejält med smink innan läkarbesöken, inte så konstigt att jag blev friskskriven för tidigt.
För oss som har sjukdomar som inte alltid syns utanpå är det viktigt att det inte döljs ännu mer hos doktorn.
Alltså ta på dig tröjan du inte riktigt trivs i och som gör dig blek, låt bli smink och låt håret ligga hur det vill. Är du trött så låt kroppshållningen visa det. Det kan kännas ovant om man är van vid att ha en ”allt är bra”-attityd mot omvärlden men här är det helt rätt.
På besöket
Jag brukar börja besöket med att säga att jag har en lista med mig. Samtidigt säger jag att jag kanske kommer att skriva ner saker. En del läkare rynkar lite på näsan åt det. Men då brukar jag säga bestämt att jag behöver min lista för att inte glömma något. Stå på dig. Snabbt brukar mina läkare förstå att det faktiskt går fortare om jag får titta på min lista.
Låt läkaren föra samtalet i den ordning hen vill. De brukar börja med det allmänna måendet eller om du sökt för något speciellt så börjar de med det. Så jag brukar ha det överst i min lista också. Där brukar också speciella symptom diskuteras så då prickas även den punkten på min lista. Remisser och sjukskrivning brukar komma efter det och sist men inte minst tar jag upp min lista över mediciner. För mig är detta nästan den viktigaste punkten. Jag blir så sur när jag kommer hem och ser att vi glömt förnya någon.
Ta med dig någon
Tycker du inte om att gå till doktorn så ta med dig någon som stöd. Du har rätt att ta med dem in till doktorn om du vill. Det är du som bestämmer det. Tänk bara lite på att om du ska bli fysiskt undersökt att både du och den du har med dig är ok med att du klär av dig.
Ställ frågor
Ställ frågor, säger läkaren något du inte förstår be hen förklara. De är till för dig och inte du för dem. Är det helt obegripligt be dem skriva ner. Då att du kan fråga en sjuksköterska eller någon du känner vad de egentligen säger. Läkare är inte alltid bra på enkla förklaringar men sköterskor pratar ofta både läkarspråk och patientspråk. Du är inte dum för att du inte fattar. Läkarna har utbildat sig i många år och trots det finns det massor av saker som är oklara även för dem. Så fråga på.
Om du känner att du har svårt att komma ihåg saker så skriv ner om du behöver.
Efter besöket
Efter besöket brukar jag läsa journalen. Det är lite olika mellan regionerna och vårdinstanserna men ibland kan man hitta sin journal på 1177.se. Om det går brukar jag läsa där bara för att se om jag glömt något vi pratade om. Läkare skriver konstiga förkortningar och stödord. Så bli inte orolig om det står saker i journalen som du inte förstår eller tycker stämmer. Det som betyder en sak för dig kan betyda något annat för dem. Så jag skummar mest igenom. Men sist såg jag att jag missuppfattat vilken medicin läkaren ville höja dosen på och vilken som jag skulle äta på kvällen, så det var tur att jag kollade.
På apoteket
När man hämtar ut medicinen kan man passa på att få lite mer detaljerade instruktioner om hur medicinerna ska tas och om det finns mediciner som inte borde tas tillsammans. Speciellt om man fått nya mediciner kan det vara bra att fråga lite extra. Ibland vill läkaren kanske att man ska ta något piller på kvällen men så visar det sig att den absolut inte ska tas tillsammans med den andra medicinen man tar och att minst 30 minuter mellan är bäst. Den typen av information är de duktiga på hos apoteket.
Försäkringskassan
Om jag blir sjukskriven eller fick en sjukskrivning förlängd brukar jag ett par dagar efter läkarbesöket gå in på forsakringskassan.se. Jag vill kolla att de har fått in sjukintyget. Man kan på Mina Sidor om man vill ha SMS, email eller fysiska brev när de gör något på Försäkringskassan. Jag brukar därför hålla utkik efter sms. Där ser jag om de godkänt sjukskrivningen eller om behöver komplettering från doktorn. Ser jag ingen aktivitet brukar jag ringa och fråga om intyget kommit. Så att jag kan stöta på läkaren om det behövs.
Arbetsgivare
Jag brukar skicka en kopia på sjukintyget till min arbetsgivare. Jag tycker det är lättast att ladda ner det från Försäkringskassan och skicka i ett e-mejl. Arbetsgivaren har skyldighet att skapa en rehabiliteringsplan om du är sjukskriven en längre tid och behöver därför veta vad läkaren tycker.
Möten med Försäkringskassan (FSK)är något av det stressigaste och jobbigaste man som sjukskriven kan uppleva. När man träffa FSK är det lätt att känna sig ynklig och rädd på. Det är viktigt att komma ihåg att FSK är faktiskt till för de som är sjuka och i behov av ekonomiskt stöd då de inte kan arbeta.
Jag har jobbat i en mansdominerad bransch och varit med om många möten, ofta som enda kvinna. Mötena genom tiderna har blivit många och jag använder mycket av denna erfarenhet i mina möten med FSK. Detta gör att ser jag till att de tydligt förstår min situation. På så sätt tar mötena oss framåt mot rimliga mål.
Jag tänkte först skriva lite om vad som gör möten bra och hur man får fram sina synpunkter på ett sätt som gör det lätt för FSK att ta beslut som passar det du vill. Sen ge ett exempel från ett av mina möten med FSK. Hoppas det kan hjälpa dig att hantera försäkringskassan.
Mötesteknik
Det finns mycket forskning kring mötet och om hur olika möten ska hanteras på olika sätt. Med FSK är det vanligaste mötet ett beslutsmöte emellanåt kan man ha ett uppföljningsmöte men jag kommer att fokusera på det viktigare, i mitt tycke, beslutsmötet. Beslutsmöten är de mötena där fortsatt sjukskrivning diskuteras och rehabiliteringsplaner sätts på plats till exempel.
Förutsättningar för ett bra möte
Det finns några saker som gör beslutsmöten bra och effektiva:
Att de som har rätt att besluta om ärendet är på plats, ingen ska på mötet kunna säga ”att det kan ju inte jag bestämma”
Att alla som är med på mötet vet vad mötet ska handla om, om du tror att de bara ska kolla att allt är bra och plötslig vill någon bestämma att du inte kan få mer ersättning så är det helt fel
Att du har med dig den eller de som kan hjälpa dig att argumentera för din vilja om du känner att det behövs.
Om inte de här sakerna uppfylls så är det bättre att boka om mötet.
Kroppsspråk och röst
Även om de flesta mötena nu för tiden är på telefon eller teams så spelar kroppsspråket roll. Man kan nämligen höra på rösten hur man står eller sitter. För att man ska få FSK att förstå och tänka som man vill bör man utstråla självförtroende, beslutsamhet och att man vet vad men pratar om. Man kan tycka att det sista borde vara då ämnet som diskuterar ät en själv vilket man ju faktiskt är expert på men det är lätt att glömma i stressen, ångesten och de andra obehagskänslorna som brukar komma så fort man vet att man har ett FSK-möte framför sig.
Fake it till you make it, brukar man säga och det gäller sannerligen här. Sitt rak i ryggen och fötterna planterade i golvet. Andas ner i lungorna och tala aningen långsammare än du brukar.
Jag har en röst som jag kallar ”chefsrösten”, den har pondus, är lite auktoritär och självsäker. Det är samma röst jag använder för att få tonåringar att flytta på sig på bussen eller när jag tränar min hund. Detta är rösten jag på mig till mötet. Att jag är sjuk och ledsen hörs inte på den rösten. Den är heller inte gemytlig eller gullig, Låter mer som en domare i en fotbollsmatch.
När jag använder denna röst och kroppshållning försvinner naturligt min tendens till att förklara allt för mycket och för länge och i stället blir jag tydlig och koncis.
Språk
Mäns och kvinnors språk skiljer sig åt, även detta har det forskats på mycket, likadant är hur stor plats talare av olika kön får ta inte jämställt. På möten där vi vill komma till beslut, och då ett beslut som passar mig, använder jag ett manligt språkbruk: Tydligt, koncist, utan avvikelser och liknande. Ganska olikt mitt vanliga utbroderade sätt att tala med många beskrivningar, liknelser och bisatser. Man får helt enkelt bättre resultat då, både män och kvinnor är uppfostrade till att lyssna på den här typen av språk och undersökningar visar att många tycker man är pålitligare om man talar så här.
Förberedelser
Innan mötet, gärna ett par dagar tidigare innan stressen blommat ut fullt, sätter jag mig med en kopp kaffe och planerar mötet.
Vet jag vad mötet är tänkt att handla om? Om det inte är tydligt så inte ringer eller mejlar jag den som kallat till mötet och frågar. Detta är viktigt. Hur ska du kunna förbereda dig om du inte vet vad det ska handla om. Att gå in på vinst och förlust med FSK är aldrig bra.
Vad vill jag att beslutet blir
Det första jag funderar över när jag tydligt vet vad mötet är till för är vad vill jag få ut av mötet. Vilket resultat skulle vara bäst för mig?
När jag vet vad jag vill ha ut av mötet funderar jag på mina varför. Jag skriver en lista som blir mina argument till att vi ska besluta det jag vill. I mitt jobb använde vi ”Varför x 5”. För att hitta grundargumenten, de som går djupare än ”För att jag vill det”, så ställde vi frågan ”Varför?” fem gånger. Så den metoden använder jag här.
Vitsen med att göra den här typen av förberedelser är att du vet vad du vill och vad du ska säga och kan testa det på familj och vänner som kanske har ytterligare argument.
Ska jag ta med någon
Nästa sak jag tänker på är vem, om någon jag vill ha med mig på mötet. Du har rätt att ta med dig vem du vill till mötet. Det måste alltså inte vara en läkare, någon typ av personal där du bor eller arbetar, utan vem du vill.
Listan över mina varför hjälper mig också att se att jag har rätt person med på mötet. Om jag tar med mig någon vill jag ju att den backar upp mig och helst ger ännu mer pondus till mina argument. Kanske är det en representant från familjen som kan berätta hur det är hemma, din läkare eller en god vän som du litar på.
Sedan ratar jag ihop mig med den jag tar med mig så att de vet vad jag vill och varför innan mötet. På det sättet kan de ta över om jag tappar tråden.
De är till för dig!
På möten med FSK är det lätt att ta rollen som offer eller den utsatte, det brukar leda till att ingen lyssnar utan i stället talar över huvudet på en. Jag går därför in på mötet med inställningen: De är till förr mig. Jag är deras kund. Deras jobb är att hjälpa mig.
Därför är detta den sista förberedelsen gör jag direkt innan själva mötet. Jag sätter mig i lugn och ro och säger högt: De är till för mig. Jag är deras kund. Deras uppgift är att hjälpa mig tillbaka till arbete om möjligt och under den tiden se till att jag har försörjningsstöd. De har regler som de måste följa men de är skyldiga att förklara hur reglerna används i mitt fall. De är till för mig. Jag är deras kund.
Upprepningen gör att jag verkligen bankar in det i mitt huvud för att ha rätt attityd på mötet och för att lyfta mig. Jag är inget offer, jag är deras arbete!
Detta är en teknik jag använde mig av på mitt tidigare arbete inför alla de möten jag haft med män som gärna talade över huvudet på mig och redan från början antog att jag kunde mindre.
Sätt tonen på mötet
Jag brukar starta mötet med att se till att försäkra mig om att mötet handlar om det jag tror. Genom att upprepa det som står i kallelsen till mötet blir det tydligt. ”Vi är här för att besluta om XXX, eller hur? ”
Sedan lägger jag till punkten jag vill prata om. ”Fint, jag vill också diskutera…”
Jag brukar också för det mesta be om ett kort möte. Jag inte kan hålla fokus mycket längre än en halvtimme. Blir jag otydlig så vill jag att de ska hejda mig och låta mig ta ett andetag innan jag fortsätter. För mig är det viktigt att de förstår hur svårt för någon med mina diagnoser (kronisk migrän, utmattningssyndrom) möten är att genomföra.
Be sedan om att få diskutera din punkt först. Använd dina anteckningar för att vara tydlig och kortfattade.
Glöm inte att ta på dig ”chefsrösten!
Kom ihåg att Du är expert på dig och ditt mående.
När ett beslut ta så upprepa det tillbaka: ”Vi har nu alltså bestämt att X”. På det här sättet kan du försäkra dig om att du uppfattat sakerna rätt och att det hamnar i dokumentationen.
Avsluta mötet
När besluten är tagna och mötet tar slut vill jag att det ska avslutas på ett positivt sätt. Jag vill det oavsett om besluten som togs är precis som jag vill eller inte. Detta för att jag redan nu lägger grunden till nästa möte. De ska ha i bakhuvudet en känsla av att det är lätt och trevligt att ha med mig att göra.
Så jag avslutar mötet med att tacka för att alla tog sig tid att lyssna och för ett bra möte.
Exempel ur mitt liv
Jag är kallad till ett möte med FSK där vi ska bestämma om jag ska börja arbetsträna igen. Jag behöver se hur mycket jag klarar att arbete. Sen behöver vi komma på vad jag kan jobba med då mitt tidigare yrke inte är aktuellt längre.
Förberedelser
Först funderar jag på vad som skulle vara det bästa resultatet för mig.
Jag tycker att det bästa vore om vi inte startade med arbetsträning förrän tidigast efter nyår.
Mina varför:
Min migrän är visserligen lite bättre nu. Men jag blev väldigt dålig de sista två veckorna innan botox-behandlingen. Innan jag börjar rehabba skulle jag vilja se om det blir bättre med kortare intervall mellan behandlingarna.
Min utmattning är jobbigare än vanligt efter att migränen blev så mycket sämre senaste halvåret
Jag har fortfarande eller igen problem med min diet. Jag orkar inte laga mat mer än en eller två gånger i veckan. Resten av tiden äter jag frysta färdigrätter eller snabbmat.
Jag kan just nu inte riktig mota bort min rädsla att få migränattacker utanför mitt hem
Jag har blivit folkskygg av att ha varit ensam hemma. Så nu måste jag lära mig att gå ut utan min hund som blivit min trygghet.
Jag har bestämt att jag vill ha med min läkare med på mötet. Hon är bra på att förklara både hur migränen verkligen gör att en hel dag eller mer går om intet. Och så kan hon förklara hur mina diagnoser triggar varandra. Sedan kom FSK och min läkare ihop sig om ett av mina intyg. Det vore nog bra om de blev överens om vad som måste stå där. Jag har beställt tid hos min läkare ungefär tio dagar innan mötet med FSK.
Framtill mötet kommer jag träna på min chefsröst och hållning så att när det är dags har de inte chans.
Den här texten har tidigare publicerats på VoxVigor
Jag har haft en lång historia med utbrändhet som ledde till diverse fysiska besvär som ledde till mer utmattning och så vidare. Mycket har ändrats i mitt liv och jag har andra mål nu jämfört med innan. Tyvärr var en av de sakerna som utmattningen dödade min kunskap och kärlek till matlagning.
Jag brukade vara
drottningen av ”Mat på 30 minuter”. Slängde ihop pastasåser, grytor och allt
möjligt gott i all hast och med stort självförtroende. Allt blev gott och allt
var snabbt gjort.
Några av de första
tecknen på min utmattning var att mina inköp i mataffären inte längre hängde
ihop. Kunde komma hem med bananer och knäckebröd när jag skulle köpa
middagsmat. Jag lyckades dessutom stänga av frysen utan att märka det och fick
slänga allt som låg där och sedan stänga frysen för att aldrig mer öppna den
(nästan i alla fall) då lukten inte försvann hur mycket jag än skrubbade. I
skafferiet fanns saker som gått ut för länge sedan och inget åts upp. Jag köpte
med saker på vägen hem som jag kunde laga till sonen när han var hos mig och åt
inget alls när han var hos sin pappa.
Detta pågick i flera år och det blev mer och mer hämmat och färdigrätter och mindre och mindre hemlagat. Köket som varit mitt lekrum stod oanvänt och användes bara som förvaring.
Utmattningen hade dödat min matlagning.
Nytt kök och nytt liv
Nu har jag ett
nyrenoverat kök och börjar känna ett litet spirande intresse för matlagning
igen. Det är vad den här bloggen ska handla om. Hur man lär sig laga mat när
man är över 50, hur man lagar mat till bara en person och hur man får hjärnan
att börja tänka på vad som passar ihop i köket.
En av mina vänner har
lovat att ge mig matlagningslektioner och jag har som mål att jag ska äta mer
hemlagat än bortlagat varje vecka.
