Gårdens töser på promenad

2024-10-162024-10-17Leave a comment

Idag var vi på en rätt typisk promenad, töserna på gården och jag. Ju fler hundar man ska ut med desto äventyrligt blir det. Om ni inte kommer ihåg vilka de är så presenterades de alla här.

Steg 1 – ut genom dörren

Alla tre töserna på gården hade samlats hos Sussie idag. Prinsessan Nora hade sovit över och byggt bo i soffan, alla kuddarna ska helst ligga i en hög som Sessan sen kan sova på, lite som Prinsessan på Ärten. Blondinen på femte våningen, Blanca, dök upp efter frukost och satte lite fart på tröttmössorna. Det utmynnade i ett dansparty där alla tre höll i samma leksak och dansade lite hit och dit så möbler och mattor fick flytta sig längst med väggarna vare sig de ville eller inte.

Så fort frågan om någon ville gå ut stod Blanca vid dörren, Sussie cirkulerade runt matte för att avvärja distraktioner och Nora sträckte på sig lite och hoppa ner från sängen där hon ”efter-frukost-lurat” lite grann.

Givetvis har ingen av hundarna samma typ av gå-ut klädsel. Sussie har ett halvstryp halsband hon helst inte tar på sig, hon är ju nudist. Blanca har ett koppel med en karbinhake man måste skruva upp som alltid sitter så hårt att en svordom flyger överläpparna. Nora har en fin röd sele som hon riktigt kråmar sig i.

Men innan alla är påklädda är jag lika varm som en mamma med en två-åring som klär av sig medan mamman tar på sig stövlarna.

När alla är påklädda tränger vi oss ut i trappuppgången, tre hundar och en matte, alla på en gång.

Panik – alla måste kissa på allas pölar

Det första som sker på våra promenader är att vi alla måste rusa över vägen in i skogsgläntan för nu är det bråttom. Sen utbryter det stora koppeltrasslet när tre hundar ska hitta den optimala kisseplatsen. Det irras hit och dit, jag jonglerar de tre kopplen skickligt från hand till hand så att de inte ska sno sig helt runt mig. När alla töserna kissat lite kommer de på att de ju måste kissa på varandras fläckar och ett ännu mer målmedvetet irrande tar fart. Kissa här, kissa där, har någon missat någon fläck? Bäst vi dubbelkissar lite.

När jag trasslat isär kopplen kan äntligen promenaden börja på riktigt.

Två snabba och en prinsessa

Äntligen går vi! Eller nej, Nora tycker vi går fel väg så hon sätter sig visst. Sussie och Blanca är redan i gång och förstår inte varför det tar tvärstopp. Nora tänker minsann inte gå åt vårt håll. Har lärt mig att lirkande inte fungera utan att man får ta till svartsjuka och hunger för att få i gång henne. Jag kastar godis framför Sussie och Blanca! Nu blev det ”fart” på Nora, ja, hon rör sig i alla fall och åt rätt håll. Nu gäller det att smida medan järnet är varmt och småjogga i väg innan Nora hinner sätta sig igen.

När vi väl fått upp farten bestämmer Sussie oss för att fortare borde det gå. Hon lägger i en växel till och drar på. Blanca tycker detta var lajbans och sätter efter. Jag som gärna vill gå och inte springa håller emot och sist kommer Nora som en dragg.

Prinsessor springer verkligen inte, de skrider fram. Detta att tre hundar och en matte skulle kunna enas om en hastighet, helst mattens, är en utopi. Matten hamnar titt som tätt i en stillastående ställning jag brukar kalla sjöstjärnan.

Jag står sidledes med armarna rakt ut med spända koppel åt alla håll, två framåt och ett bakåt.

Hem igen

På vägen hem har Sussie inte lika bråttom utan ska i stället hitta alla äppleskrottar, tuggummin och halvätna mackor som kan ligga längst med vägen. Blanca hittar en pinne eller jagar lite löv och Nora försöker gå så långt åt ut mot gatan som möjligt så ingen ska tror att hon hör ihop med oss andra.

Väl hemma planterar Nora rumpan igen, gå in är inget hon tänker göra i alla fall inte just nu. Sjöstjärnan står nu mitt i porten och hoppas att ingen vill gå in eller ut. Två hundar innanför porten och en parkerad precis nedanför.

Blanca uppskattar genast upptåget och slänger sig ut och över Nora. Sussie vet att godiset finns hemma och att det i fickan tagit slut och ser ingen mening med att stanna ute så hin undrar vad i hela världen de andra håller på med. Fem minuter har vi äntligen lyckats ta oss in i hissen och upp.

Gud vilken tur att det inte regnade så vi slipper oredan när alla ska torkas!

Charlie och brudarna

2024-10-102024-10-10Leave a comment

Charlie, aka ”den lille skiten” är min mammas Jack Russell. Självklart skaffar man sig en Jack Russel när man 82år. Inte det minsta konstigt.

Den lille skiten själv tror att han är en Dobermann eller kanske ett lejon. Jag har ju tidigare beskrivit hundarna på min gård så nu kommer en beskrivning av Charlie, han är ju medlem av flocken, ibland iallafall.

Vem är Charlie?

Om Blanca är en hiphoppare så är Charlie mer en liten popkille! Ljusa jeans med pastellfärgad t-shirt nedstoppad och seglarskor. Han är en väldig besserwisser och yttrar alldeles för ofta orden ”för det har min pappa sagt”. En riktig liten snobb som vill ha en Porsche när han fyller 18.

Man kan lugnt säga att den stilen funkar sådär med gårdens labbetöser!

Sussie tycker att han är kul en liten stund. Men sedan lägger hon huvudet på hans rygg och trycker ner honom tills han ligger platt. Småkillar är bra jobbiga och hon funderar på att dänga till honom med handväskan så han lär sig veta hut.

Prinsessan Nora gör allt hon kan för att ignorera honom. Sånt trams befattar hon sig inte med förrän han hänger i hennes läpp eller öra. När det händer vänder hon på sig så häftigt att han flyger iväg. Han rufsar ju till henne, det kan man ju bara inte stå ut med!

Blanca däremot tycker att han är en ”lattjo liten pryl”. De två springer efter varandra som galningar. För varje steg Blanca tar får Charlie ta 20. Fram och tillbaka far de. Ibland med en leksak i munnen och ibland med Sussie skällande bredvid. Det var det där med att veta hut!

När Charlie insåg sin storlek

Charlie är uppfostrad av Sussie så han vet vad som gäller hemma hos oss. Vilka fönster man kan se ner på gården från, vilken sida av sängen som är Sussies och vilka mattider som gäller här. Ungefär samma kunskaper Sussie delat med Blanca.

Sussie var barnvakt åt både Charlie och Blanca häromdagen. Charlie älskar att komma hit och hänga med Sussie men att få Blanca på köpet är nog det bästa som kan hända. Dock har hon ett sätt att få honom att inse att han inte är en stor stöddig kille utan en liten skit.

Blanca gör det genom att lägga sig på honom och åla sig, med honom under sig, mot mig eller Sussie. Helt plötsligt kommer han ingenstans och ingen märker ens att han är missnöjd!

Jag tror det är enda gången Charlie inser sin storlek.

Hundägande då och nu

2024-09-162024-09-16Leave a comment

Ibland funderar jag på hur hundägande då och nu skiljer sig åt och hur attityderna till hundar har förändrats, i alla fall i min familj.

Min barndom med hundar

När jag var liten bodde mina morföräldrar på en gård söder om Göteborg. På gården fanns en stor hundgård med jakthundar. Båda mina morbröder, min morfar och hans bror jagade och det fanns minst en hund för varje typ av jakt de höll på med. Stövare, Vorsteh och andra jakthundar fanns där.

Mormor hade bestämt att bara en hund per morbroder fick komma in i boningshuset. Så när jag föddes var Linda, en stövare, den som var inne mest. Hennes jobb blev att se till att jag låg stilla på soffan och larma om jag började gny eller vifta. Mormor berättade ofta historierna om hur Linda passade mig.

När jag var tre-fyra år fick Linda valpar och min lycka var total. Ungar och valpar, kan det bli bättre. Vid det laget hade jag och mamma flyttat från Göteborg. Det var ont om hundar jag fick klappa i Karlstad. Det bästa jag visste var därför, att åka hem till mormor och Axel (morfar) och alla hundarna. Om jag inte kom när någon ropade så kunde jag hittas i hundgården sovandes inne hos någon av hundarna.

Hundägande när jag var barn

Hundarna på gården sågs på många sätt som redskap eller verktyg. De hade syfte och byttes ut om de inte var bra på samma sätt som man gjorde med de andra verktygen på gården. De var ganska kostsamma verktyg så man tog väl hand om dem men det gjorde man med alla verktyg på gården.

Hundarna togs till veterinären när nåt var så fel att man inte kunde laga det själv men det mesta tog man hand om själva. Mamma som var sjuksköterska hade lärt morbröderna hur man sydde ihop sår och hur man la bandage. Man vägde hundens värde som jakthund mot kostnaden för veterinärbesöket om någon svårare skada uppstod. Om den inte höll måttet, avlivades den lika osentimentalt, som man skrotade en bil som var för dyr att laga.

Vissa hundar är mer älskade än andra

Till viss del ändrades detta när den första labradoren flyttade in. Min ena morbroder hade köpt en båt ihop med en kompis så nu skulle änder jagas och givetvis måste man då köpa en ny hund för denna nya jakt.

Indra, en gul labrador flyttade in till oss när jag var kanske 4–5 år. Det tog inte lång tid förrän en del regler på gården ändrades. Plötsligt fick hundar vara med inne utan en morbroder, plötsligt fanns vissa matrester som speciellt sparats undan och inte bara saker på väg att bli gammalt som skulle med ut till hundarna och plötsligt visade mormor intresse för hundarna.

Hundarna som startade en förändrad syn på hundar i vår familj

Labradoren fick sova inne varje natt och vissa morgnar när morbrodern rusat ut riktigt tidigt blev den kvar inne tills alla ätit frukost. Mormor hämtade självmant in henne om vädret var ruskigt och vi tog promenader med Indra, det tror jag aldrig vi gjort med de andra.

Indra bodde inte i hundboden som de andra utan satt fast i en löplina i tvättstugan, boden närmast boningshuset. Det låg vid en bergsknalle så både jag och hunden kunde gå upp på taket av tvättstugan och ligga som Snobben och filosofera. Vi var varandras bästa vänner och oskiljaktiga.

Hundägandet ändrades

Med intåget av fågelhundar i vår familj skiftade hundägandet lite i vår familj. Det tog inte lång tid innan min andra morbroder skaffat en egen labrador så att vi fick en gul och en svart. Jack fick också bo inne hos morbroder med familj och var de borta fick han vara på Spjälla så han inte behövde vara själv.

Efter labbarna kom springerspaniels varav en var min alldeles egna. Mamma och jag hade flyttat hem från Värmland och bodde nu en kilometer från gården så oftast var min Emma hos mormor om vi var borta hemifrån.

Fortfarande var hundarna inte riktiga familjemedlemmar men det närmade sig. Jag tror Emma var en av de första vi hade försäkring på till exempel.

Fortfarande var avlivning ett alternativ till veterinären, när Indra fick epilepsi var det inget snack om dyra mediciner utan avlivning var givet.

Hundägande nu

När jag skaffade egen hund som vuxen blev Sussie en självklar del av familjen. Min son brukar skämtsamt anklaga mig för att älska hunden mer än honom vilket jag ibland undrar om han inte har rätt i, hon varken säger inte emot eller flyttar inte hemifrån.

Nu betalar jag dyr försäkring och åker med Sussie minst en gång om året till veterinären för en allmän koll och så fort hon gör något lite konstigt är jag på väg dit.

Pengarna jag lägger på hennes hälsa och välbefinnande vill jag inte ens tänka på men det är mer än jag lägger på gym för mig själv.

Sussie har epilepsi precis som Indra hade men aldrig har jag övervägt att avliva henne för det. Det krävs något mycket värre för att jag skulle kunna ta det beslutet.

Jag har också helt andra lagar att förhålla mig till nu. Givetvis är de till för hundarnas bästa men många av dem skulle nog aldrig morfar en tänkt på. Att inte kunna binda ut hunden i kedja, att hundgårdar måste ha mått som inte berodde på hur mycket plats man hade och att de inte fick vara ensamma med bara en granne som matade dem någon gång per dag hade nog förvånat morfar.

Hundarna är fortfarande verktyg ute på gården till viss del men till och med morbrödernas inställning till att se vissa av hundarna som familjemedlemmar och min ena morbroders fru har en liten schnauzer, som enligt morbror #inte är bra till nåt”. Vi som har flyttat till stan har definitivt hundarna som en högst älskad familjemedlem, kompis och fritidssysselsättning.

Är allt bättre nu?

Många pratar om hur dyrt det ör hos veterinären nu men verkar inte riktigt se vilken skillnad de är på vad vi tar djuren dit för. Vanliga veterinärer när jag var barn behövde inte kunna cancerbehandla, ta hand om allergier eller svåra invärtes skador. Endast avelsdjur behandlades för sådant av specialister som fanns på ett par tre ställen i landet. De flesta veterinärer lagade benbrott, hjälpte till vid förlossningar, skriv ut maskmedicin och kanske lite antibiotika för öroninflammationer. Hade hunden svårare sjukdomar avlivades den. På många sätt kan det kännas humanare än långa behandlingar med biverkningar hit och dit.

Jag funderar en del på vilket egentligen är bäst för djuret. Svår fråga då en mängd frågor inte går att svara på. Är hunden medveten om ”liv”? Hur ont har den? Sussie har mörkat en massa saker som borde gjort jätteont för mig. Gör hon det för att hennes smärttrösklar är helt annorlunda eller för att man är ett byte om man är svag? Vet hon att hon gör det? När övergår viljan att leva till vilja att slippa lida?

Visst är det skönt att man kan behandla så mycket mer nu men är det alltid rätt?

Säger som Galenskaparna: De ska va gött att leva

Hundarna på min gård

2024-08-112024-08-11Leave a comment

Jag bor mitt i stan i Göteborg med korta promenader till Avenyn, Ullevi och Liseberg men trots det har vi många hundar på min gård. Tre labradorer, en setter och diverse mindre raser som jag inte kan namnet på. Eftersom jag är mycket hemma så tillbringar gårdens labradorer mycket tid i min lägenhet. Jag har en deal med deras ägare att jag ser till att hundarna inte är ensamma på dagen och får lunchpromenader så turas de om att gå långt med Sussie då jag inte alltid klarar det mellan utmattning och migrän.

Två hundar står på soffan och kikar ut genom fönstret — Sussie och Blanca kikar efter Nora

Min hund Sussie

Sussie är min hund. Hon är en svart labrador som fyllde elva i februari men som tror att hon kanske möjligtvis är sju eller typ 22 människoår.

När Sussie var yngre var hon väldigt mycket än tonåring med för mycket svart runt ögonen, kjolar som var kortare än breda och tuggade tuggummi med högljudt smackande. Jag se henne med platåskor och alldeles för höga klackar. Attityd som var både irriterande och gullig. När jag ropade på henne vände hon på huvudet och man kunde se hur hon tänkte “Va ere om?!” innan hon bestämde sig för att komma. Hanar fick passa sig för att nosa henne i rumpan utan inbjudan, det blev visade tänder och svordommar direkt.

Sussie, med leopardmönstrad bakgrund och opraktiska skor

Med tiden har hon tagit på sig att uppfostra unghanar lite varstans både de vi känner och inte känner. Hon har lite lagt sig till med lite mer tantbeteende nu och bytt till leopardmönstrade leggings och sneakers med glitter på. Attityd har hon fortfarande mängder av. Hon har blivit en sån där som säger till ungar på bussen att resa sig för äldre och men fortfarande är sist hem från festen.

Eventuellt är hon lite lik sin matte.

Gårdens andra svarta madam

Nora är gårdens andra svarta labrador. Hon är helt olik Sussie till sättet men lik henne fysiskt. Jag brukar kalla Nora för divan. Hon är otroligt feminin. Smart businessklädsel är hennes grej. Kavaj och snygga byxor, designerväska och äkta smycken. Hon äter var matkula för sig, trippar fram och ser ut att alltid applicera rosa läppstift och glans. Nora vill att vi gör saker på hennes sätt och tycker att både Sussie och jag är burdusa och oregerliga. På promenader försöker hon bestämma vart vi ska och om hon inte får sin vilja fram sätter hon sig helt sonika ner och vägrar ta ett enda steg till. Hon går alltid en koppellängd efter mig och en promenad som tar en kvart med bara Sussie tar en halvtimma med båda hundarna.

Nora är för fin för att tigga men kan tänka sig att sitta i köksdörren och övervaka så i fall det bjuds på något. Man får nästan truga in henne. En väldig kontrast till Sussie som gör vad som helst för en smula. Hon plockar osten fint från fingrarna på mig och får det att kännas som att hon gör mig en tjänst genom att ta emot biten.

Blondinen på femte våningen

Den yngsta labradoren på gården är Blanca, vår blondin. Ända sedan hon kom till sin husse, som valp, har hon varit del av vår flock. Blanca klär sig lite hiphoppigt och gillar åttitalsmode i 2024-tappning. Gärna neonfärger och jeans med hög midja, sällan glömmer hon sin magväska.

Sussie har lärt henne att gå fort i koppel, att låta när hon leker och hur man mördar leksaker med vitt fluff i. När Blanca blir för vild lägger Sussie sitt huvud på Blancas nacke och trycker ner henne i liggande tills hon lugnat ner henne. Nu när Blanca fyllt året tycker Sussie att hon inte är vild nog utan försöker få igång henne.

Blanca är nog den labradoriska av hundarna. Hon är lugn, trygg och väldigt godmodig. Inget upprör henne som inte kan fixas med att ställa sig nära Sussie eller mig. Hon ligger hellre på än bredvid och har ingen aning om att hon blivit en stor tjej. Råkar man stå ivägen är det bättre att flytta på sig än att försöka stå ivägen.

Tre labbar i en trea

För det mesta hälsar grannhundarna på en och en men det händer att det kör ihop sig i båda hushållen samtidigt så att alla hamnar hos oss samtidigt. Det blir så tydligt med deras olika personligheter då.

Sussie vill ju visa att hon är bossen och försöker bjuda in till lekar. Hon bestämmer vilka leksaker Blanca får ha och styr upp Nora som hela tiden retas med Blanca. Nora är grymt tyken mot Blanca och säger saker som: “leker du med dinosaurien? Det gjorde jag också när jag var valp, numer leker jag med tomten, för jag är vuxen!” . Blanca som ju bara vill vara med och försöka vara en i gänget så hon byter snabbt leksak för att visa att hon hänger med. Sussie lägger in veto mot leksaksbytet och då går Nora och lägger sig för att hon inte fick bestämma.

Så kan de hålla på hela dagen.

Vård av sjuk matte

Märker de att jag inte mår bra så har de helt olika sätt att hantera det. Sussie lägger sig alltid som en kanelbulle vid mina ben när jag ligger på sidan, ryggen mot rumpan och huvudet på mitt underben. Hon andas djupt och lite ljudligare än annars så att jag lätt kan följa hennes rytm. Blanca ska helst knö sig in vid kroppen eller ligga lite på, som ett tyngdtäcke. Nora, vars matte är läkare, går och lägger sig i ett annat rum men kikar till mig med jämna mellanrum.

Fantastiskt hur tre tikar av samma ras kan vara så olika.

Malvegård

Skriver lite

Category: Hundar