Ibland funderar jag på hur hundägande då och nu skiljer sig åt och hur attityderna till hundar har förändrats, i alla fall i min familj.
Min barndom med hundar
När jag var liten bodde mina morföräldrar på en gård söder om Göteborg. På gården fanns en stor hundgård med jakthundar. Båda mina morbröder, min morfar och hans bror jagade och det fanns minst en hund för varje typ av jakt de höll på med. Stövare, Vorsteh och andra jakthundar fanns där.
Mormor hade bestämt att bara en hund per morbroder fick komma in i boningshuset. Så när jag föddes var Linda, en stövare, den som var inne mest. Hennes jobb blev att se till att jag låg stilla på soffan och larma om jag började gny eller vifta. Mormor berättade ofta historierna om hur Linda passade mig.
När jag var tre-fyra år fick Linda valpar och min lycka var total. Ungar och valpar, kan det bli bättre. Vid det laget hade jag och mamma flyttat från Göteborg. Det var ont om hundar jag fick klappa i Karlstad. Det bästa jag visste var därför, att åka hem till mormor och Axel (morfar) och alla hundarna. Om jag inte kom när någon ropade så kunde jag hittas i hundgården sovandes inne hos någon av hundarna.
Hundägande när jag var barn
Hundarna på gården sågs på många sätt som redskap eller verktyg. De hade syfte och byttes ut om de inte var bra på samma sätt som man gjorde med de andra verktygen på gården. De var ganska kostsamma verktyg så man tog väl hand om dem men det gjorde man med alla verktyg på gården.
Hundarna togs till veterinären när nåt var så fel att man inte kunde laga det själv men det mesta tog man hand om själva. Mamma som var sjuksköterska hade lärt morbröderna hur man sydde ihop sår och hur man la bandage. Man vägde hundens värde som jakthund mot kostnaden för veterinärbesöket om någon svårare skada uppstod. Om den inte höll måttet, avlivades den lika osentimentalt, som man skrotade en bil som var för dyr att laga.
Vissa hundar är mer älskade än andra
Till viss del ändrades detta när den första labradoren flyttade in. Min ena morbroder hade köpt en båt ihop med en kompis så nu skulle änder jagas och givetvis måste man då köpa en ny hund för denna nya jakt.
Indra, en gul labrador flyttade in till oss när jag var kanske 4–5 år. Det tog inte lång tid förrän en del regler på gården ändrades. Plötsligt fick hundar vara med inne utan en morbroder, plötsligt fanns vissa matrester som speciellt sparats undan och inte bara saker på väg att bli gammalt som skulle med ut till hundarna och plötsligt visade mormor intresse för hundarna.
Labradoren fick sova inne varje natt och vissa morgnar när morbrodern rusat ut riktigt tidigt blev den kvar inne tills alla ätit frukost. Mormor hämtade självmant in henne om vädret var ruskigt och vi tog promenader med Indra, det tror jag aldrig vi gjort med de andra.
Indra bodde inte i hundboden som de andra utan satt fast i en löplina i tvättstugan, boden närmast boningshuset. Det låg vid en bergsknalle så både jag och hunden kunde gå upp på taket av tvättstugan och ligga som Snobben och filosofera. Vi var varandras bästa vänner och oskiljaktiga.
Hundägandet ändrades
Med intåget av fågelhundar i vår familj skiftade hundägandet lite i vår familj. Det tog inte lång tid innan min andra morbroder skaffat en egen labrador så att vi fick en gul och en svart. Jack fick också bo inne hos morbroder med familj och var de borta fick han vara på Spjälla så han inte behövde vara själv.
Efter labbarna kom springerspaniels varav en var min alldeles egna. Mamma och jag hade flyttat hem från Värmland och bodde nu en kilometer från gården så oftast var min Emma hos mormor om vi var borta hemifrån.
Fortfarande var hundarna inte riktiga familjemedlemmar men det närmade sig. Jag tror Emma var en av de första vi hade försäkring på till exempel.
Fortfarande var avlivning ett alternativ till veterinären, när Indra fick epilepsi var det inget snack om dyra mediciner utan avlivning var givet.
Hundägande nu
När jag skaffade egen hund som vuxen blev Sussie en självklar del av familjen. Min son brukar skämtsamt anklaga mig för att älska hunden mer än honom vilket jag ibland undrar om han inte har rätt i, hon varken säger inte emot eller flyttar inte hemifrån.
Nu betalar jag dyr försäkring och åker med Sussie minst en gång om året till veterinären för en allmän koll och så fort hon gör något lite konstigt är jag på väg dit.
Pengarna jag lägger på hennes hälsa och välbefinnande vill jag inte ens tänka på men det är mer än jag lägger på gym för mig själv.
Sussie har epilepsi precis som Indra hade men aldrig har jag övervägt att avliva henne för det. Det krävs något mycket värre för att jag skulle kunna ta det beslutet.
Jag har också helt andra lagar att förhålla mig till nu. Givetvis är de till för hundarnas bästa men många av dem skulle nog aldrig morfar en tänkt på. Att inte kunna binda ut hunden i kedja, att hundgårdar måste ha mått som inte berodde på hur mycket plats man hade och att de inte fick vara ensamma med bara en granne som matade dem någon gång per dag hade nog förvånat morfar.
Hundarna är fortfarande verktyg ute på gården till viss del men till och med morbrödernas inställning till att se vissa av hundarna som familjemedlemmar och min ena morbroders fru har en liten schnauzer, som enligt morbror #inte är bra till nåt”. Vi som har flyttat till stan har definitivt hundarna som en högst älskad familjemedlem, kompis och fritidssysselsättning.
Är allt bättre nu?
Många pratar om hur dyrt det ör hos veterinären nu men verkar inte riktigt se vilken skillnad de är på vad vi tar djuren dit för. Vanliga veterinärer när jag var barn behövde inte kunna cancerbehandla, ta hand om allergier eller svåra invärtes skador. Endast avelsdjur behandlades för sådant av specialister som fanns på ett par tre ställen i landet. De flesta veterinärer lagade benbrott, hjälpte till vid förlossningar, skriv ut maskmedicin och kanske lite antibiotika för öroninflammationer. Hade hunden svårare sjukdomar avlivades den. På många sätt kan det kännas humanare än långa behandlingar med biverkningar hit och dit.
Jag funderar en del på vilket egentligen är bäst för djuret. Svår fråga då en mängd frågor inte går att svara på. Är hunden medveten om ”liv”? Hur ont har den? Sussie har mörkat en massa saker som borde gjort jätteont för mig. Gör hon det för att hennes smärttrösklar är helt annorlunda eller för att man är ett byte om man är svag? Vet hon att hon gör det? När övergår viljan att leva till vilja att slippa lida?
Visst är det skönt att man kan behandla så mycket mer nu men är det alltid rätt?
