Om du inte redan läst del 1 så finns den här https://malvegard.com/hur-jag-blev-utmattad-och-utbrand-del-1/

Rehabilitering

Efter en tids sjukskrivning bestämde jag och min läkare att det var dags att rehabilitera. Jag skulle jobba två timmar om dagen, inte sitta hemma och inte heller sitta hos kund. Anpassade arbetsuppgifter var inget de hade hört talas om hos min indiska arbetsgivare och plötsligt hade det där med arbetsplats blivit knöligt. Det lilla krypinet med säljarna på Avenyn var inte tillgängligt längre och de hade inte hittat något annat så om jag kunde hitta något ställe var det bra.

Första dagen satte jag mig på ett fik där jag visste de hade gratis wifi, gick så där. Satte i gång datorn och började ladda ner mejl. Två timmar senare gick jag hem och sov i fyra timmar.

Dagen därpå satte jag mig på stadsbiblioteket. Laddade ner ännu mera mejl och höll på att somna på plats.

Efter två veckor av denna ambulerande tillvaro gav jag och min läkare upp. Vi ringde upp Försäkringskassan och talade om att min arbetsgivare inte kunde tillhandahålla en miljö som främjade rehabilitering. Försäkringskassan gick med på att vi sköt upp rehabiliteringen tills de pratat med min arbetsgivare.

En månad senare hade de hyrt in mig på ett kontorshotell på den soliga sidan av Avenyn och jag hade ett kontor att gå till. Utsikten var fantastisk med utsikt över taken från Avenyn bort till Vasa och jag gick troget dit först på 25% och sedan 50%.

Nu är väl ändå allt bra?

Under tiden jag varit borta hade det mesta flutit på ganska bra. Rutinerna vi satt på plats och kundinteraktionen fungerade och jag kände mig lite överflödig. Min chef ville att jag skulle sälja in fler tjänster, vilket inte är min grej egentligen. Mina anställda hade vant sig vid att gå direkt till min chef när det var något så jag var oftast den som sist visste saker men var ändå ansvarig.

Nu när hem- och jag själv delarna fungerade ganska bra så var arbetsdelen i oordning. Jag hade för lite att göra och förstod sällan vikten av mina arbetsuppgifter.

Sonen var frisk, han hade börjat en ny skola och trivdes bra. Hunden hade kommit ur slyngelålder och blivit en toppenkompis. Jag hade mängder med nya vänner som också hade labradorer och hade träffat någon jag trivdes ihop med.

NYA tecken på att allt inte är bra

Jag försöker köra på och gå upp i tid till 75% när från ingenstans får jag små silverblixtar i ögat, Jag ser bara med ett öga så jag blir alltid lite hysterisk när något inte stämmer med det ögat. Efter ett besök till vårdcentralen väntade jag på att bli kallad till en ögonklinik men inget hände och nu var det semester så jag åkte på solsemester i Kroatien. Gjorde allt man ska på semester, läste, badade, åt och drack gott. När jag kom hem och fortfarande inte fått någon kallelse ringde jag vårdcentralen som skickade en ny remiss nu till Mölndals Sjukhus. De ringde samma dag och ville ha dit mig dagen därpå, på fredagen.

När jag kom dit konstaterade de snabbt att jag hade näthinneavlossning och att hålet var för stort för laser. De ville ta in mig akut och operera men jag lyckades övertala dem om att en planerad operation på måndag var bättre för alla, jag måste ju skaffa hundvakt. Jag fick absolut inte bära något, läsa något, dricka alkohol, springa, hoppa eller ja, i stort sett fick jag inte göra något annat än sitta. Vågade inte berätta att jag just avslutat min sjunde bok på två veckor och burit resväskor 500m i Kroatien…

Suddigt värre

Inuti var hela jag i panik. Sen jag var liten och vi upptäckte att mitt högra öga inte fungerade som det skulle har vi haft som mantra i familjen, så länge inget händer med det braiga ögat är det ingen fara och nu hände något med det! Något hemskt! Tänk om jag blev blind.

Operationen gick bra men jag såg bara suddigt. Det kunde ta upp till ett halvår innan det stabiliserade sig, sa doktorn. Samma doktor sjukskrev mig i två veckor.

Efter två veckor såg jag fortfarande suddigt men jag hade tillräckligt med syn för att ta mig till kontoret. Däremot kunde jag inte fylla i uppgifter i Excel för jag såg inte vilken ruta jag klickade i eller hur många siffror jag skrivit…

Paniken pratade jag inte riktigt med någon om. Min familj var lättad över att operationen gått bra och ingen förstod nog riktigt exakt hur suddigt mitt liv var. Efter ett antal besök hos en optiker på stan sa de att de tyvärr inte kunde göra mer utan suddigt och dubbelt var så det skulle fortsätta vara. Tvingade Mölndals sjukhus att ta emot mig och deras optiker provade några saker som gav hopp och bad mig gå till Hendéns optiker. Väl där träffade jag min mirakeloptiker som i mer än ett halvår provade ut linser, glasögon, nya linser i omgångar tills jag till slut kunde se även excelark.

Det brinner

Under tiden låg paniken och lurade och jag blev djupt deprimerad och apatisk. Bara hemma förstås. Inte bland vänner, på jobbet eller annat, där var jag tapper och bytte glasögon och umgicks. Till slut fungerade inte det. Jag hamnade hos läkare igen remitterad till psykiatrin. Fick ett läkarintyg som beskrev ett av mina symptom som “utslätad mimik”.

Jag var nu helt utbränd, deprimerad, arg och ledsen.

Jag är helt övertygad om att jag ignorerade min kropps signaler så länge att det till slut tog till storsläggan och gav mig en snyting där jag inte kunde låta bli att märka det – i min syn som jag alltid varit så rädd om.

När det inte kan bli värre

Precis innan jag ställde mig mitt i branden hade jag pratat med min arbetsgivare om nya arbetsuppgifter. Det indiska företaget hade gjort en stor affär i Göteborgsområdet vilket innebar att jag hade fått kollegor och, tänkte jag, lite andra karriärmöjligheter. Ett par veckor in i min sjukskrivning blev jag kallad till ett möte med en hög chef, vi skulle ses på ett hotell och dricka kaffe.

Jag är alldeles för bra på att när jag mår som sämst sätta på mig en stenhård ”allt är bra” mask med snygga kläder, make-up och ett stort leende. Just på möten med chefer, Försäkringskassan och sin läkare är det helt fel. Hur ska de förstå hur man mår när allt ser bra ut?

Efter en trevlig inledning på mötet där vi pratade om hur bra det gick hos min nuvarande kund, hur jag såg fram emot kollegor i stan och annat småpratade berättade chefen att jag blivit uppsagd. Man kunde petat omkull mig med en fjäder.

Omskakad reste jag mig upp får att gå på mitt nästa möte, med min läkare. Jag hade nämligen fått väldiga återkommande huvudvärkar så vi skulle kolla så att jag inte visade symptom på en tumör.

Någon tumör hade jag inte men nåt var det ju.

På bussen satt jag med min brustna ”allt är bra” mask och försökte ta in vad som hänt. Jag hade inte någon hjärntumör men heller inget jobb! Jag som redan trott jag stod längst in i elden fick vackert ta ett kliv in till.

Nu var jag inte bara utmattade utan rejält deprimerad. Men jag hade bytt vårdcentral någon gång längst vägen och de hade lite nya behandlingar.

Skam den som ger sig

Åter igen fick jag tabletter, terapeut och, nytt för mig som behandling mot utmattningssyndrom, sjukgymnastik. Sjukgymnastiken och olika varianter på det visade sig vara riktigt bra för mig.

Huvudvärken kom någon gång ibland och livet var mindre suddigt så nu var det dags för en ny omgång rehabilitering. Jag hade inte hört något från arbetsgivaren sedan jag dagen efter uppsägningen meddelat HR att om de ville diskutera något fick de göra det med facket, utan mig. Jag var för sjuk för att kunna delta. Så nu ett par månader senare mejlade jag och frågade vem jag skulle rapportera till och var. På mitt tidigare kundkonto fanns inte längre plats för mig hade mina kollegor i Indien skvallrat om.

Det visade säg att arbetsgivaren tillsammans med tekniker fått en bunt HR-personal som kunde det där med arbetsrätt och arbetsgivare i den där affären de gjort.

Döm om min förvåning när HR ringde och berättade att uppsägningen bara var trams jag inte skulle bry mig om och att jag skulle sitta i en byggnad på Hisingen och ha en svensk chef. En svensk chef, fanns det sådana? Jag hade inte sett en på sju år.

Hur många gånger kan man rehabilitera sig?

Min nya chef var toppen, min arbetsuppgifter var roliga igen och hur kul var det inte att se lite folk varje dag. Jag började lite försiktigt med 10 timmar i veckan men var efter några veckor uppe på halvtid. Min lilla bil lärde sig vägen till Hisingen även om jag oftast behövde GPS för att hitta hem. Efter någon månad var det dags för 75%. Plötsligt kom de där huvudvärkarna som jag nästan glömt lite oftare igen. Kanske kunde jag jobba hemifrån vissa dagar? Efter huvudvärken?

Förutom HR-avdelning och kollegor hade jag också fått företagshälsovård! De tyckte jag skulle backa till 50% igen och vi skulle ha ett rehabmöte med Försäkringskassan och arbetsgivaren om detta.

Rehabiliteringsmöte med Försäkringskassan

Det mötet gick inte alls som jag trott. Jag förklarade hur jag mådde, läkare och psykolog bekräftade att de upplevde att det var så jag mådde och sedan SKÄLLDE FÖRSÄKRINGSKASSAN UT MIN CHEF OCH HR-AVDELNINGEN! Försäkringskassan tyckte att det var helt vansinnigt att jag satt i ett kontorslandskap, att ingen ergonom varit där och att min stol inte gick att ställa in korrekt! Vet inte vem i rummet som såg mest förvånad ut. Försäkringskassan förklarade att jag inte fick testa att gå upp i tid förrän tidigast om ett halvår för detta skulle vara en långsiktig rehabilitering.

Så väldigt långsam rehabiliteringsplan bestämdes och så körde vi vidare.

Efter fyra månade av halvtid undrade min chef om jag kunde ta över ansvaret får sex konsulter som han hade i Skövde så nu hade jag lite personal igen och jobbet var rätt skoj.

Så var det då dags att gå upp i tid igen. Med en gång kom huvudvärken tätare. Vad var det här? Spänningshuvudvärk, migrän eller nåt helt annat? Kunde det ha med tiden framför bildskärmen att göra? Ögat var ju lite knasigt.

Gick ner på 50% igen och det blev lite bättre men fortfarande hade jag ont var och varannan vecka. Gick upp i tid igen och fick ont varje vecka, ibland mer än en gång. Ner igen och så vidare. För varje gång jag provade att gå upp så fick jag tätare huvudvärk och för varje gång jag gick ner blev det lite mindre skillnad. Till slut bestämde vi oss för att prova totalt skärmförbud och en månads 100% sjukskrivning för att se om det fick värken att försvinna. Det gjorde den inte.

Nu räcker det väl ändå?

Försäkringskassan skickade mig på en arbetsförmågeutredning där jag bedömdes ha 50% arbetsförmåga, dålig förmåga att hantera stress och begränsad koncentrationsförmåga.

Medan jag och min arbetsgivare diskuterade vilka arbetsuppgifter de kunde tänkas ha som passade mig och om policyn de hade om att inte ha några deltidsanställda utanför föräldraledighet kom Covid-19. Ett par månader in i det beslutade vi att gå skilda vägar och jag blev uppsagd.

Mina rehabförsök har trots bristen på arbetsplats dock fortsatt. Jag tillbringade ett år efter Covid-19 på ett hunddagis men inte ens där fick jag vara utan huvudvärk. En huvudvärk som blev värre och värre och nu har diagnostiserats som kronisk migrän och där jag just nu inte verkar svara så bra på de olika behandlingarna.

Här är jag just nu.

Har jag lärt mig något?

Om huvudet är dumt får kroppen lida. Eller i mitt fall är det kanske lite mer – Om man huvudet är dumt får huvudet ont.

Allt nu! Är inte ett hållbart motto.

En hund är bättre än ingen hund men massor med hundar är bättre.

Även saker på fritiden tar energi. Bara för att du är ledig från jobbet när du är funktionär på en mässa eller tävling är det inte mindre jobbigt för kropp och själ. Till och med om det är jättekul.

För varje gång du springer igenom en vägg tar det längre tid att återhämta sig. Så sluta springa så fort.