Häromkvällen satt jag och funderade på ord och hur dess betydelse påverkar oss. Ibland har ord snarlika betydelse men hur man påverkas skiljer sig markant åt. Ta till exempel orden kronisk, obotlig och överjävlig. Ser man dem i ett diagnossammanhang kan de te sig rätt lika men sätter man dem framför “dum” blir deras olika betydelse mycket tydligare.
En kroniskt dum person kommer aldrig att sluta vara dum.
Är man obotligt dum så går det inte att göra något åt dumheten.
Överjäkligt dum, ja, där finns det ju lite hopp om förbättring även om vägen dit inte är spikrak direkt.
En normal dum är dum i det ögonblicket men kanske inte alltid och det kan gå att göra något åt.
Hur fungerar detta ihop med migrän?
Jag har skrivit en del om migrän här. Där jag förklarar när en migrän slutar vara “normal” och blir kronisk. Man ska ha mer än 15 huvudvärksdagar varav minst 8 av migräntyp, lyder diagnoskriteriet.
När min migrän övergick från att vara irriterande och lite besvärlig till något jag sökte läkare för hade jag ökat från ett anfall var och varannan månad till tre fyra gånger i månaden. Jag låg alltså inte nära gränsen men plötsligt behövde jag vara borta från jobbet ibland vilket inte hänt tidigare.
Migränen kom oftare och oftare och blev jävligare och jävligare tills den till slut var överjävlig och jag fick diagnosen ”kronisk migrän”.
Kronisk lika med överjävlig?
När jag fick diagnosen kronisk tolkade jag det som att migränen har blivit överjävlig och nu får en neurolog ta hand om dig.
Överjävlig gav lite hopp åt min hjärna. Har något blivit överjävligt så kan man göra nåt åt det så att det slutar vara så illa.
Jag har liksom tomta på med hopp om en mirakelmedicin som kommer att göra allt bra och så behöver bry mig längre. Men så satt jag ju där och tänkte…
Kronisk lika med obotlig?
Helt plötsligt i ett gammalt avsnitt av True Detective bestämde sig hjärna för att börja fundera på om inte kronisk egentligen betyder obotlig?! Vad innebär det för min migrän då? Kommer jag att dö av migränen? Nä, det verkade inte helt sannolikt.
Borrar man ner sig i uttrycken så är kroniskt man har hela livet men inte nödvändigtvis dör av som till exempel diabetes eller migrän. Något som är obotligt har man ännu inte hittat någon bot för så man dör av det. Sjukdomar kan vara både och, till exempel ALS, eller bara det ena. En agressiv cancerform kan vara obotlig men döda inom så kort tid att den inte hinner bli kronisk.
Kronisk lika med kronisk!
Det ordknådande och filosoferande har lett mig till slutsatsen att kronisk migrän betyder att den inte kommer att försvinna, inte kommer att döda mig och att mirakelmediciner som helt tar bort den inte är troliga än på länge.
Detta är alltså vad jag behöver förhålla mig till och lära mig att leva med. Inte riktigt samma som tidigare.
Jag har på vissa sätt väntat på ett mirakel som tar bort all huvudvärk, låter min utmattning läka och så kan jag bli “mig själv” igen. Så är det ju inte. Om jag inte missminner mig har nog folk berättat det för mig men jag har inte lyssnat.
Att lära sig leva med kronisk migrän
Det jag kan hoppas på är att min livskvalitet blir bättre genom färre och mildare anfall. Men jag kan inte vänta med att göra saker tills det inte finns någon risk för anfall. Då kommer jag aldrig att göra något.
Att veta vad jag behöver göra är tyvärr inte riktigt samma sak. Under åren som migrän varit riktig illa har jag stängt ner mitt liv på många sätt. Jag är rädd för att lämna mitt hem för att det är så otäckt att få migränanfall någonannanstans. Miljöer som jag vet är triggande som konserter, föreställningar av olika sorter och mässor undviker jag helt.
Om jag går ut och äter gör jag det helst med familjen som känner igen när jag börjar bli dålig.
På något sätt måste jag nu hitta lite mod att våga bryta mina mönster och våga bli mig själv igen.
