HUR JAG BLEV UTMATTAD OCH UTBRÄND – del 1

3 Comments

Många undrar hur jag blev utmattad och utbränd. Jag var ju så himla driven, ambitiös och trivdes ju så bra med mitt jobb, resorna och utmaningarna. Jag var dessutom inte “en sådan där svag person” som gick in i väggen. Det var vad jag själv tyckte också så när läkarna började fråga mig om stress blev jag nästan arg, klart jag hade mycket om mig, det var ju så jag gillade det. Sådana som jag bara körde  på.

Jag hade ju helt fel! Det var precis sådana som jag som går in i väggen. Vi går inte, vi springer det fortaste vi kan rakt in i den, ut på nästa sida och in i nästa och nästa och nästa vägg tills det inte finns några fler väggar som hindrar oss från att springa in i elden och bli helt utbrända.

Tänkte jag först skulle berätta om min sprint och sedan hur jag nu i stället börjat med ett långsamt maraton. Men det är en lång historia så den får nog bli uppdelad  i flera delar.

Balans

Jag upplever att jag har tre delar i livet som behöver vara i balans för att jag ska må bra. Delarna är familj, jobb och mig själv. Man kan säkert uttrycka detta på andra sätt men jag ska försöka förklara hur jag ser det.

Med familjen menar jag allt som har med hemmet och familjen att göra. Det ska kännas tryggt och lugnt när man kommer innanför dörren hemma. Familjemedlemmarna ska vara friska och glada . Då är familjedelen i balans.

För att jobbdelen ska vara i balans ska jag trivas med mina kollegor, känna att jag har lagom svåra arbetsuppgifter som utmanar utan att överväldiga. Jag behöver känna att jag gör nytta och har kontroll över mina ansvar.

När jag pratar om mig själv i det här sammanhanget så menar jag min egen hälsa, fritidsintressen och vänner. För att denna del ska kännas i balans behöver jag se till att skaffa mig en viss motion och ha någorlunda bra matvanor. Jag behöver umgås med goda vänner och ha tid att läsa böcker.

När de här tre delarna bildar en liksidig triangel mår jag bra.

När sidorna börjar glida omkring då är jag på väg mot fara.

Den visar hur jag behöver tre delar i livet i balans jobb, familj och jag själv

Varningstecken

Varningstecken i livsdelen familj

Jag är definitivt inte känd för att vara en “neat-freak” eller pedant. Men det finns grader i helvete när det gäller min förmåga, lust och ork för att hålla ordning i mitt hem. Där kan man hitta saker på underliga ställen och har jag använt något är det inte säkert att det läggs tillbaka över huvud taget. Saker kan också försvinna och vara borta i evigheter. Tex känner många till jakten på den försvunna brandvarnaren som pågick i ett par år innan den kom fram när mitt kök renoverades. Men när man behöver machete för att ta sig in i hallen och inte längre kan se färgen på mina bordskivor alls  är det ett säkert tecken på att det inte är någon lugn och harmonisk person som man hälsar på.

Min son tycker dessutom att jag byter personlighet när jag är stressad – att jag blir irriterad på allt han gör eller kanske mer  på det han inte gör. Börjar titta på serier på Netflix är sämre än sämst.

Varningstecken i livsdelen jobb

När jag börjar spotta och fräsa på jobbet har det redan gått alldeles för långt. Jag upplever mig själv som ganska modig men helt utan tål, som min son sa när han var liten och inte ville stå i kö. Jag tycker inte om att behöva upprepa mig, jag hatar verkligen att göra om saker och blir väldigt otålig om jag inte riktigt har koll på vad som förväntas av mig. Att ha mycket att göra eller att ansvarsområden inte riktigt hör ihop brukar jag kunna hantera. Men när jag får en arbetsuppgift, utför den till bästa förmåga för att sedan när jag är halvvägs klar få reda på att det fanns femton faktorer ingen nämnt som också skulle tas i beaktande och att någon annan också fått uppgiften då skjuter jag en säkring. Sådant tar mig helt ur balans.

Min ton blir då kortare och kortare, mina e-mejl längre och längre och ingen kan undgå att jag mår dåligt.

Andra tecken är att jag dubbelbokar mig på möten. behöver ta möten på konstiga ställen för att jag hela tiden är på väg någon annanstans.

Behovet av att vara först av och på färdmedel blir enormt när jobbdelen inte fungerar. Slår nästan ner folk som är omständliga när de står i samma kö som jag. Skriker inombords åt att människor inte kan läsa skyltar eller börjar räkna mynt . Otålig är bara förnamnet.

Varningstecken i livsdelen mig själv

Böcker spelar stor roll som en barometer på hur jag mår. De bildar som en glidande skala på hur mitt läge är.

Jag läser gärna klassiker och nobelpristagare när jag är på topp. När jag läser fantasy och nyare romaner mår jag bra. När deckarna kommer fram är jag lite stressad och när Harlequin-böckerna ligger framme är jag superstressad och kanske lite deprimerad. Ligger inga böcker framme alls då är det kasst på riktigt.

En annan säker signal är besöken hos vårdcentralen. Massor med konstiga krämpor, värk och yrsel grejer dyker upp när jag stressar. Så plötsligt har jag nästan veckovisa besök inbokade. Att träna och röra på kroppen är bland det första som tas bort när stressen kommer smygande.

Tidslinje

Första varningen

2003–2004 hände ganska mycket i mitt liv. Min arbetsplats hade outsourcat och i samband med det hade vi haft flera år med uppsägningar, omorganisationer och chefsbyten. Jag hade visat framfötterna i kaoset och hittade nya möjligheter med oklara arbetsuppgifter. Jag och min närmsta kollega liknade vårt jobb vid någon slags bollsport där vår chef sprang framför oss och kastade bollar upp i luften, bollarna hade olika färg och de röda var mina, de gröna kollegans och de blå behövde vi passa vidare fast vi visste inte säkert till vem. Med andra ord var jobbdelen i mitt liv inte helt i ordning.

I familjen hade min syster fått bröstcancer och det hade gått lite för långt innan hon upptäckte det. Jag var hyfsat nyskild med en förskoleunge och bodde kvar i lägenhet jag delat med mitt ex. Så familjedelen var inte heller perfekt.

När det gällde mig själv hade jag lite olika småkrämpor och tyckte doktorn kunde skriva ut lite pigelinmedicin för jag tyckte jag var så trött. Vänskapscirkelen hade också genomgått förändringar efter skilsmässan, Parumgämget försvann och det var dags att hitta de singla tjejkompisarna igen. Så även här var lite rörigt.

Den här väggen sprang jag igenom på små lätta fötter. Lite piller, ett utvecklingssamtal och en ny jobbtitel så kunde jag öka farten igen.

Livet återvänder

Ett bra tag gick allt ganska bra. Jag och sonen vande oss vid vecka-vecka rutiner. Jag lärde omvärlden att jag var mamma en vecka och tillgänglig för nästan allt den andra. Jobbet fick också vecka vecka rutiner. En vecka i Stockholm och en i Göteborg.

Men så började det skaka lite på jobbet. Chefer jag jobbat nära sa upp sig. Kunden vill ha andra tjänster och även de bytte ut personal. Jag började känna av att jag inte var i Stockholm varje vecka, information kom inte fram och saker bestämdes utan att jag visste om det.

Jag och sonen flyttade till en ny lägenhet. Det var min första ägda bostad så det var lite nytt att det var jag som fick styra upp allt. Kontakter som inte fungerade, att badrummet var gammalt och slitet var plötsligt mitt problem. Mitt i allt började sonen tycka att skolan var jobbig. Han som alltid älskat att gå dit.

Många av mina vänner hade tröttnat på att jag alltid jobbade eller bara var hemma med sonen. Singla tjejkompisar hade bildat par igen och jag kände mig lite ensam.

En rad med väggar med en stor brasa bakom - illustrerar hur jag sprang genom väggar för att till slut bränna ut mig

Ny ljudligare varning

Nu ruskade det på flera fronter och Hejsan! där stod visst väggen och väntade.

Efter att jag på en familjefest presenterat mig för min ena styvsyster som om det var första gången vi sågs (15 år hade vi känt varandra!), tyckte min ömma moder att det var dags att träffa doktorn. Själv var jag inte helt övertygad. Jag hade ju faktiskt inte tid. Men man säger inte emot min mamma. Så ett par dagar senare satt jag hos doktorn som frågade en massa dumma saker om stress och sömn. När hen frågade hur jag gjorde för att prioritera saker tittade jag förvirrat upp och sa: “Prioritera? Nej, jag lever efter principen allt nu!” Blicken jag fick var full av förståelse och sen svarade hen: “det får du nog sluta med”. Har nog aldrig blivit så förvånad. Trodde på allvar att det var ett helt rimligt livsmotto.

När hen skulle skicka mig för att ta prover hade jag inte tid med mer och sprang i väg. Det sista hon sa var du får bara ringa ett samtal idag, till din chef för att berätta att du är sjukskriven.

Dagen därpå kunde jag inte ta mig ur sängen alls. När kroppen äntligen fick tillåtelse att vila orkade den ingenting annat. Nu följde ett halvår med KBT-terapi, nya piller och sjukskrivning. Kom snabbt på att för att alls kunna ta mig ur sängen så behövde jag fyrbenta terapeuter. Jag lånade mammas Kajsa, Olivias Bimbo, Helenes långbenta Max och många fler hundar. Sonen fick tillbringa sommarlovet med pappa och mormor tills jag klarade av att ta hand om oss.

När det blev dags att börja jobba igen hade chefstombolan på jobbet lottat fram ännu en ny chef till mig. Denna gång en irländska. Det senaste året hade jag haft fem eller sex olika närmsta chefer, alla från olika länder och placerade långt från Göteborg. Så vi beslutade att jag skulle ha en kontakt som kunde vara densamma under min rehabilitering som inte skulle omorganiseras bort i stället för min chef. Tur var det, fem veckor in på rehabiliteringen hade jag en ny chef och hade hamnat på en helt ny avdelning. Förväntningarna var att jag skulle bli Excel-gudinna. Något jag själv gärna hade hoppat över. Till slut var jag tillbaka på 100% igen med excelark högt och lågt men mådde mycket bättre. Nu tänker ni, nu har hon fattat grejen! Men icke…

Tillbaka igen

 Mitt i alla excelark blev jag en dag uppringd av ett indiskt företag som ville ha lokal personal att ställa framför sina kunder. Det blev ofta kulturella och språkliga problem mellan kunden i Göteborg och teknikerna borta i Indien. De hade sett min CV och tyckte jag kunde passa.

Jag hade vansinnigt tråkigt med mina excelark och inga resor. Säkert nyttigt för någon som höll på med återhämtning men själsdödande för mig som gillade utmaningar, resor och problemlösning,

Tjoho nu kör vi igen, tyckte jag och hoppade på detta. Jag fick välja var jag ville sitta – det fanns ett litet säljkontor med två indiska kollegor på Avenyn, kundens kontor eller hemma. Tre-fyra resor till kollegorna i Indien kunde jag räkna med och kanske någon resa ibland till Stockholm för att träffa ledningen för Nordics.

Mina kundkonton var illröda med kunder som hotade att avsluta kontraktet i förtid och personal som kände sig orättvist behandlat av kunden. Precis sådant jag tyckte var kul. Jag kände mig som Jean D’Arc när jag satt i mitten lugn som en filbunke medan jag skickade kunden på kulturell utbildning, införde processer bland mina tekniker och översatte mellan kunder och tekniker. Så roligt allt var igen. Mitt i allt köpte jag min första bil och strax efter det Sussie, min labrador. Träffade en kille och hade ett roligt socialt liv. Livet var bra nära perfekt!

När allt var som roligast blev sonen sjuk och mådde illa väldigt ofta. Läkare besöktes, prover togs men inget hittades. Skolan blev lidande och jag jobbade mer och mer hemma för att hålla ett öga på honom. Vecka-vecka schemat bröts för han ville vara hos mig som var hemma med honom hellre än hos pappa som åkte till jobbet. I två år höll vi på och provade olika läkare, läkemedel och förslag på beteendeförändringar hos oss vuxna. Till slut hittade vi vad som orsakade allt och sonen blev bra.

På jobbet hade vi nu bäst kundenkätsresultat av alla nordiska kunder och otroligt bra relationer. Några utmaningar fanns inte kvar.

Nu varnar vi inte längre

För mig blev det lite tomt när alla bränder var släckta. Jag hade försummat vänner, kärlek och träning i kaoset så nu när allt var lugnt hade jag inget kvar.

Pang där stod ännu en vägg! Kapow så brakade jag igenom den! Den här gången var symptomen ilska, irritation och orkeslöshet. Jag var så jäkla arg på allt och alla.

Den här gången stod jag med tårna vid brasan så nära total utbrändhet som går att komma utan att hamna mitt i det. Men varför stanna där…

Läs mer i del två…

 

Så förbereder jag läkarbesök

Leave a comment

Ofta när jag varit hos doktorn kommer jag på vägen hem på frågor jag borde ha ställt, något recept som vi glömde förnya eller något jag borde visat. Så jag har börjat förbereda mig. Yrkeskadad av för många möten som inte gett de resultat jag ville se har jag skapat ett litet system för hur jag förbereder mig som jag tänkte dela med mig av. Ibland går jag lite för långt som när jag besökte en neurolog och hade med en powerpoint, men tänkte visa en lite lagom metod.

Förberedelser

Boka

Givetvis är det första man måste se till är att boka mötet. Det sker på lite olika sätt beroende på vart man ska. En del vårdcentraler och specialistkliniker kan man boka via 1177.se. Medan andra bokar man via webbsidor och en del får man boka på det gamla hederliga sättet på telefon. Det är bra att ha klart för sig hur bråttom det är när man bokar så man vet om man behöver en akuttid eller en ”vanlig” tid. Enklast är ju förstås när kliniken bokar och man bara får ett brev eller sms när man ska dit.

Skriv en lista

Jag älskar listor! Med en lista kan jag komma ihåg allt. Jag behöver inte ha det i huvudet och jag kan fylla på den allteftersom. Jag har ofta en påbörjad lista i min anteckningsbok som heter doktorn eller nåt sådant. Börjar på en ny nästan med en gång efter ett läkarbesök för att förbereda för nästa.

Rubrikerna på min lista

  • Hur mår jag
    • Här skriver jag hur jag sover, hur vardagen fungerar, om jag äter som jag ska – alltså lite allmänt om hur jag mått antingen sen jag var där sist eller senaste månaden
  • Symptom
    • Här tar jag upp speciella symptom – tex blodtryck, huvudvärk, depression – lite mer detaljerad information som läkaren kan behöva veta.
  • Mediciner
    • Här skriver jag upp vilka mediciner jag behöver nya recept på, biverkningar, undringar om doser och sådant. Jag brukar börja med att kolla där mina mediciner ligger om något saknas. Sen går jag in på 1177.se eller apoteket.se och ser vilka recept som finns. Jag slänger också ett öga på de utgångna recepten för att se om det är något som behöver förnyas.
  • Sjukskrivning
    • Vill jag bli sjukskriven, sluta vara sjukskriven, öka eller minska min sjukskrivning – här skriver jag lite om de anledningar jag har kring mina önskemål om sjukskrivning.
  • Remiss
    • Behöver jag en remiss till en specialist av något slag – varför och till vem

Givetvis är det ju bara att hoppa över en rubrik om den inte är aktuell. Remiss behöver man ju inte på varje läkarbesök.

Så här brukar listan se ut efter ett tag. Den är ofta ännu kladdigare för att jag inte lämnat tillräckligt med plats under varje rubrik. Helt oläslig för någon annan än mig. Så dagarna innan så skriver jag rent den så att jag kan se vad jag skrivit. Då passar jag på att tänka på om allt är aktuellt, om allt jag fortfarande stämmer. Tex kan ju biverkningar ändra sig över tid och kanske helt försvinna eller bli annorlunda på något sätt.

Vilken inställning till mötet ska jag ha

Oavsett vilket möte jag ska på vill jag tänka på vilken inställning jag ska ha på mötet. Ska jag träffa Försäkringskassan vill jag vara förtroendeingivande, med arbetsförmedlingen eller arbetsgivare kanske kapabel är en bättre inställning.

Hos läkaren tänker jag att en lagom ”jag vet vad jag pratar om” blandat med ”jag är sjuk” kan vara en bra inställning. Jag menar, om man kommer in kvittrande med väl koordinerad klädsel och full makeup är det kanske svårt för läkaren att se att man är deprimerad. Första gången jag gick in i väggen var jag helt inställd på att vara ”Världens bästa patient”. Jag skulle minsann var sjukskriven kortast tid. Hinna göra mest KBT på minst tid och bli ovanligt bra på att läsa kroppens signaler. Givetvis misslyckades jag rejält både med att bli världsbäst och frisk. En av sakerna jag gjorde då var att klä mig i snygga kontorskläder. Jag satte på rejält med smink innan läkarbesöken, inte så konstigt att jag blev friskskriven för tidigt.

För oss som har sjukdomar som inte alltid syns utanpå är det viktigt att det inte döljs ännu mer hos doktorn.

Alltså ta på dig tröjan du inte riktigt trivs i och som gör dig blek, låt bli smink och låt håret ligga hur det vill. Är du trött så låt kroppshållningen visa det. Det kan kännas ovant om man är van vid att ha en ”allt är bra”-attityd mot omvärlden men här är det helt rätt.

På besöket

Jag brukar börja besöket med att säga att jag har en lista med mig. Samtidigt säger jag att jag kanske kommer att skriva ner saker. En del läkare rynkar lite på näsan åt det. Men då brukar jag säga bestämt att jag behöver min lista för att inte glömma något. Stå på dig. Snabbt brukar mina läkare förstå att det faktiskt går fortare om jag får titta på min lista.

Låt läkaren föra samtalet i den ordning hen vill. De brukar börja med det allmänna måendet eller om du sökt för något speciellt så börjar de med det. Så jag brukar ha det överst i min lista också. Där brukar också speciella symptom diskuteras så då prickas även den punkten på min lista. Remisser och sjukskrivning brukar komma efter det och sist men inte minst tar jag upp min lista över mediciner. För mig är detta nästan den viktigaste punkten. Jag blir så sur när jag kommer hem och ser att vi glömt förnya någon.

Ta med dig någon

Tycker du inte om att gå till doktorn så ta med dig någon som stöd. Du har rätt att ta med dem in till doktorn om du vill. Det är du som bestämmer det. Tänk bara lite på att om du ska bli fysiskt undersökt att både du och den du har med dig är ok med att du klär av dig.

Ställ frågor

Ställ frågor, säger läkaren något du inte förstår be hen förklara. De är till för dig och inte du för dem. Är det helt obegripligt be dem skriva ner. Då att du kan fråga en sjuksköterska eller någon du känner vad de egentligen säger. Läkare är inte alltid bra på enkla förklaringar men sköterskor pratar ofta både läkarspråk och patientspråk. Du är inte dum för att du inte fattar. Läkarna har utbildat sig i många år och trots det finns det massor av saker som är oklara även för dem. Så fråga på.

Om du känner att du har svårt att komma ihåg saker så skriv ner om du behöver.

Efter besöket

Efter besöket brukar jag läsa journalen. Det är lite olika mellan regionerna och vårdinstanserna men ibland kan man hitta sin journal på 1177.se. Om det går brukar jag läsa där bara för att se om jag glömt något vi pratade om. Läkare skriver konstiga förkortningar och stödord. Så bli inte orolig om det står saker i journalen som du inte förstår eller tycker stämmer. Det som betyder en sak för dig kan betyda något annat för dem. Så jag skummar mest igenom. Men sist såg jag att jag missuppfattat vilken medicin läkaren ville höja dosen på och vilken som jag skulle äta på kvällen, så det var tur att jag kollade.

På apoteket

När man hämtar ut medicinen kan man passa på att få lite mer detaljerade instruktioner om hur medicinerna ska tas och om det finns mediciner som inte borde tas tillsammans. Speciellt om man fått nya mediciner kan det vara bra att fråga lite extra. Ibland vill läkaren kanske att man ska ta något piller på kvällen men så visar det sig att den absolut inte ska tas tillsammans med den andra medicinen man tar och att minst 30 minuter mellan är bäst. Den typen av information är de duktiga på hos apoteket.

Försäkringskassan

Om jag blir sjukskriven eller fick en sjukskrivning förlängd brukar jag ett par dagar efter läkarbesöket gå in på forsakringskassan.se. Jag vill kolla att de har fått in sjukintyget. Man kan på Mina Sidor om man vill ha SMS, email eller fysiska brev när de gör något på Försäkringskassan. Jag brukar därför hålla utkik efter sms. Där ser jag om de godkänt sjukskrivningen eller om behöver komplettering från doktorn. Ser jag ingen aktivitet brukar jag ringa och fråga om intyget kommit. Så att jag kan stöta på läkaren om det behövs.

Arbetsgivare

Jag brukar skicka en kopia på sjukintyget till min arbetsgivare. Jag tycker det är lättast att ladda ner det från Försäkringskassan och skicka i ett e-mejl. Arbetsgivaren har skyldighet att skapa en rehabiliteringsplan om du är sjukskriven en längre tid och behöver därför veta vad läkaren tycker.

Denna text är också publicerad på VoxVigor

Så här hanterar jag försäkringskassan

Leave a comment

Varför hanterar jag möten

Möten med Försäkringskassan (FSK)är något av det stressigaste och jobbigaste man som sjukskriven kan uppleva. När man träffa FSK är det lätt att känna sig ynklig och rädd på. Det är viktigt att komma ihåg att FSK är faktiskt till för de som är sjuka och i behov av ekonomiskt stöd då de inte kan arbeta.

Jag har jobbat i en mansdominerad bransch och varit med om många möten, ofta som enda kvinna. Mötena genom tiderna har blivit många och jag använder mycket av denna erfarenhet i mina möten med FSK. Detta gör att ser jag till att de tydligt förstår min situation. På så sätt tar mötena oss framåt mot rimliga mål.

Jag tänkte först skriva lite om vad som gör möten bra och hur man får fram sina synpunkter på ett sätt som gör det lätt för FSK att ta beslut som passar det du vill. Sen ge ett exempel från ett av mina möten med FSK. Hoppas det kan hjälpa dig att hantera försäkringskassan.

Mötesteknik

Det finns mycket forskning kring mötet och om hur olika möten ska hanteras på olika sätt. Med FSK är det vanligaste mötet ett beslutsmöte emellanåt kan man ha ett uppföljningsmöte men jag kommer att fokusera på det viktigare, i mitt tycke, beslutsmötet. Beslutsmöten är de mötena där fortsatt sjukskrivning diskuteras och rehabiliteringsplaner sätts på plats till exempel.

Förutsättningar för ett bra möte

Det finns några saker som gör beslutsmöten bra och effektiva:

  • Att de som har rätt att besluta om ärendet är på plats, ingen ska på mötet kunna säga ”att det kan ju inte jag bestämma”
  • Att alla som är med på mötet vet vad mötet ska handla om, om du tror att de bara ska kolla att allt är bra och plötslig vill någon bestämma att du inte kan få mer ersättning så är det helt fel
  • Att du har med dig den eller de som kan hjälpa dig att argumentera för din vilja om du känner att det behövs.

Om inte de här sakerna uppfylls så är det bättre att boka om mötet.

Kroppsspråk och röst

Även om de flesta mötena nu för tiden är på telefon eller teams så spelar kroppsspråket roll. Man kan nämligen höra på rösten hur man står eller sitter. För att man ska få FSK att förstå och tänka som man vill bör man utstråla självförtroende, beslutsamhet och att man vet vad men pratar om. Man kan tycka att det sista borde vara då ämnet som diskuterar ät en själv vilket man ju faktiskt är expert på men det är lätt att glömma i stressen, ångesten och de andra obehagskänslorna som brukar komma så fort man vet att man har ett FSK-möte framför sig.

Fake it till you make it, brukar man säga och det gäller sannerligen här. Sitt rak i ryggen och fötterna planterade i golvet. Andas ner i lungorna och tala aningen långsammare än du brukar.

Jag har en röst som jag kallar ”chefsrösten”, den har pondus, är lite auktoritär och självsäker. Det är samma röst jag använder för att få tonåringar att flytta på sig på bussen eller när jag tränar min hund. Detta är rösten jag på mig till mötet. Att jag är sjuk och ledsen hörs inte på den rösten. Den är heller inte gemytlig eller gullig, Låter mer som en domare i en fotbollsmatch.

När jag använder denna röst och kroppshållning försvinner naturligt min tendens till att förklara allt för mycket och för länge och i stället blir jag tydlig och koncis.

Språk

Mäns och kvinnors språk skiljer sig åt, även detta har det forskats på mycket, likadant är hur stor plats talare av olika kön får ta inte jämställt. På möten där vi vill komma till beslut, och då ett beslut som passar mig, använder jag ett manligt språkbruk: Tydligt, koncist, utan avvikelser och liknande. Ganska olikt mitt vanliga utbroderade sätt att tala med många beskrivningar, liknelser och bisatser. Man får helt enkelt bättre resultat då, både män och kvinnor är uppfostrade till att lyssna på den här typen av språk och undersökningar visar att många tycker man är pålitligare om man talar så här.

Förberedelser

Innan mötet, gärna ett par dagar tidigare innan stressen blommat ut fullt, sätter jag mig med en kopp kaffe och planerar mötet.

Vet jag vad mötet är tänkt att handla om? Om det inte är tydligt så inte ringer eller mejlar jag den som kallat till mötet och frågar. Detta är viktigt. Hur ska du kunna förbereda dig om du inte vet vad det ska handla om. Att gå in på vinst och förlust med FSK är aldrig bra.

Vad vill jag att beslutet blir

Det första jag funderar över när jag tydligt vet vad mötet är till för är vad vill jag få ut av mötet. Vilket resultat skulle vara bäst för mig?

När jag vet vad jag vill ha ut av mötet funderar jag på mina varför. Jag skriver en lista som blir mina argument till att vi ska besluta det jag vill. I mitt jobb använde vi ”Varför x 5”. För att hitta grundargumenten, de som går djupare än ”För att jag vill det”, så ställde vi frågan ”Varför?” fem gånger. Så den metoden använder jag här.

Vitsen med att göra den här typen av förberedelser är att du vet vad du vill och vad du ska säga och kan testa det på familj och vänner som kanske har ytterligare argument.

Ska jag ta med någon

Nästa sak jag tänker på är vem, om någon jag vill ha med mig på mötet. Du har rätt att ta med dig vem du vill till mötet. Det måste alltså inte vara en läkare, någon typ av personal där du bor eller arbetar, utan vem du vill.

Listan över mina varför hjälper mig också att se att jag har rätt person med på mötet. Om jag tar med mig någon vill jag ju att den backar upp mig och helst ger ännu mer pondus till mina argument. Kanske är det en representant från familjen som kan berätta hur det är hemma, din läkare eller en god vän som du litar på.

Sedan ratar jag ihop mig med den jag tar med mig så att de vet vad jag vill och varför innan mötet. På det sättet kan de ta över om jag tappar tråden.

De är till för dig!

På möten med FSK är det lätt att ta rollen som offer eller den utsatte, det brukar leda till att ingen lyssnar utan i stället talar över huvudet på en. Jag går därför in på mötet med inställningen: De är till förr mig. Jag är deras kund. Deras jobb är att hjälpa mig.

Därför är detta den sista förberedelsen gör jag direkt innan själva mötet. Jag sätter mig i lugn och ro och säger högt: De är till för mig. Jag är deras kund. Deras uppgift är att hjälpa mig tillbaka till arbete om möjligt och under den tiden se till att jag har försörjningsstöd. De har regler som de måste följa men de är skyldiga att förklara hur reglerna används i mitt fall. De är till för mig. Jag är deras kund.

Upprepningen gör att jag verkligen bankar in det i mitt huvud för att ha rätt attityd på mötet och för att lyfta mig. Jag är inget offer, jag är deras arbete!

Detta är en teknik jag använde mig av på mitt tidigare arbete inför alla de möten jag haft med män som gärna talade över huvudet på mig och redan från början antog att jag kunde mindre.

Sätt tonen på mötet

Jag brukar starta mötet med att se till att försäkra mig om att mötet handlar om det jag tror. Genom att upprepa det som står i kallelsen till mötet blir det tydligt. ”Vi är här för att besluta om XXX, eller hur? ”

Sedan lägger jag till punkten jag vill prata om. ”Fint, jag vill också diskutera…”

Jag brukar också för det mesta be om ett kort möte. Jag inte kan hålla fokus mycket längre än en halvtimme. Blir jag otydlig så vill jag att de ska hejda mig och låta mig ta ett andetag innan jag fortsätter. För mig är det viktigt att de förstår hur svårt för någon med mina diagnoser (kronisk migrän, utmattningssyndrom) möten är att genomföra.

Be sedan om att få diskutera din punkt först. Använd dina anteckningar för att vara tydlig och kortfattade.

Glöm inte att ta på dig ”chefsrösten!

Kom ihåg att Du är expert på dig och ditt mående.

När ett beslut ta så upprepa det tillbaka: ”Vi har nu alltså bestämt att X”. På det här sättet kan du försäkra dig om att du uppfattat sakerna rätt och att det hamnar i dokumentationen.

Avsluta mötet

När besluten är tagna och mötet tar slut vill jag att det ska avslutas på ett positivt sätt. Jag vill det oavsett om besluten som togs är precis som jag vill eller inte. Detta för att jag redan nu lägger grunden till nästa möte. De ska ha i bakhuvudet en känsla av att det är lätt och trevligt att ha med mig att göra.

Så jag avslutar mötet med att tacka för att alla tog sig tid att lyssna och för ett bra möte.

Exempel ur mitt liv

Jag är kallad till ett möte med FSK där vi ska bestämma om jag ska börja arbetsträna igen. Jag behöver se hur mycket jag klarar att arbete. Sen behöver vi komma på vad jag kan jobba med då mitt tidigare yrke inte är aktuellt längre.

Förberedelser

Först funderar jag på vad som skulle vara det bästa resultatet för mig.

Jag tycker att det bästa vore om vi inte startade med arbetsträning förrän tidigast efter nyår.

Mina varför:

  1. Min migrän är visserligen lite bättre nu. Men jag blev väldigt dålig de sista två veckorna innan botox-behandlingen. Innan jag börjar rehabba skulle jag vilja se om det blir bättre med kortare intervall mellan behandlingarna.
  2. Min utmattning är jobbigare än vanligt efter att migränen blev så mycket sämre senaste halvåret
  3. Jag har fortfarande eller igen problem med min diet. Jag orkar inte laga mat mer än en eller två gånger i veckan. Resten av tiden äter jag frysta färdigrätter eller snabbmat.
  4. Jag kan just nu inte riktig mota bort min rädsla att få migränattacker utanför mitt hem
  5. Jag har blivit folkskygg av att ha varit ensam hemma. Så nu måste jag lära mig att gå ut utan min hund som blivit min trygghet.

Jag har bestämt att jag vill ha med min läkare med på mötet. Hon är bra på att förklara både hur migränen verkligen gör att en hel dag eller mer går om intet. Och så kan hon förklara hur mina diagnoser triggar varandra. Sedan kom FSK och min läkare ihop sig om ett av mina intyg. Det vore nog bra om de blev överens om vad som måste stå där. Jag har beställt tid hos min läkare ungefär tio dagar innan mötet med FSK.

Framtill mötet kommer jag träna på min chefsröst och hållning så att när det är dags har de inte chans.

Den här texten har tidigare publicerats på VoxVigor

Utmattning dödade min matlagning

Leave a comment

Utbränd blev vidbränd

Jag har haft en lång historia med utbrändhet som ledde till diverse fysiska besvär som ledde till mer utmattning och så vidare. Mycket har ändrats i mitt liv och jag har andra mål nu jämfört med innan. Tyvärr var en av de sakerna som utmattningen dödade min kunskap och kärlek till matlagning.

Jag brukade vara drottningen av ”Mat på 30 minuter”. Slängde ihop pastasåser, grytor och allt möjligt gott i all hast och med stort självförtroende. Allt blev gott och allt var snabbt gjort.

Några av de första tecknen på min utmattning var att mina inköp i mataffären inte längre hängde ihop. Kunde komma hem med bananer och knäckebröd när jag skulle köpa middagsmat. Jag lyckades dessutom stänga av frysen utan att märka det och fick slänga allt som låg där och sedan stänga frysen för att aldrig mer öppna den (nästan i alla fall) då lukten inte försvann hur mycket jag än skrubbade. I skafferiet fanns saker som gått ut för länge sedan och inget åts upp. Jag köpte med saker på vägen hem som jag kunde laga till sonen när han var hos mig och åt inget alls när han var hos sin pappa.

Detta pågick i flera år och det blev mer och mer hämmat och färdigrätter och mindre och mindre hemlagat. Köket som varit mitt lekrum stod oanvänt och användes bara som förvaring.

Utmattningen hade dödat min matlagning.

Nytt kök och nytt liv

Nu har jag ett nyrenoverat kök och börjar känna ett litet spirande intresse för matlagning igen. Det är vad den här bloggen ska handla om. Hur man lär sig laga mat när man är över 50, hur man lagar mat till bara en person och hur man får hjärnan att börja tänka på vad som passar ihop i köket.

En av mina vänner har lovat att ge mig matlagningslektioner och jag har som mål att jag ska äta mer hemlagat än bortlagat varje vecka.

Vi får väl se hur det går.