Många undrar hur jag blev utmattad och utbränd. Jag var ju så himla driven, ambitiös och trivdes ju så bra med mitt jobb, resorna och utmaningarna. Jag var dessutom inte “en sådan där svag person” som gick in i väggen. Det var vad jag själv tyckte också så när läkarna började fråga mig om stress blev jag nästan arg, klart jag hade mycket om mig, det var ju så jag gillade det. Sådana som jag bara körde på.
Jag hade ju helt fel! Det var precis sådana som jag som går in i väggen. Vi går inte, vi springer det fortaste vi kan rakt in i den, ut på nästa sida och in i nästa och nästa och nästa vägg tills det inte finns några fler väggar som hindrar oss från att springa in i elden och bli helt utbrända.
Tänkte jag först skulle berätta om min sprint och sedan hur jag nu i stället börjat med ett långsamt maraton. Men det är en lång historia så den får nog bli uppdelad i flera delar.
Balans
Jag upplever att jag har tre delar i livet som behöver vara i balans för att jag ska må bra. Delarna är familj, jobb och mig själv. Man kan säkert uttrycka detta på andra sätt men jag ska försöka förklara hur jag ser det.
Med familjen menar jag allt som har med hemmet och familjen att göra. Det ska kännas tryggt och lugnt när man kommer innanför dörren hemma. Familjemedlemmarna ska vara friska och glada . Då är familjedelen i balans.
För att jobbdelen ska vara i balans ska jag trivas med mina kollegor, känna att jag har lagom svåra arbetsuppgifter som utmanar utan att överväldiga. Jag behöver känna att jag gör nytta och har kontroll över mina ansvar.
När jag pratar om mig själv i det här sammanhanget så menar jag min egen hälsa, fritidsintressen och vänner. För att denna del ska kännas i balans behöver jag se till att skaffa mig en viss motion och ha någorlunda bra matvanor. Jag behöver umgås med goda vänner och ha tid att läsa böcker.
När de här tre delarna bildar en liksidig triangel mår jag bra.
När sidorna börjar glida omkring då är jag på väg mot fara.
Varningstecken
Varningstecken i livsdelen familj
Jag är definitivt inte känd för att vara en “neat-freak” eller pedant. Men det finns grader i helvete när det gäller min förmåga, lust och ork för att hålla ordning i mitt hem. Där kan man hitta saker på underliga ställen och har jag använt något är det inte säkert att det läggs tillbaka över huvud taget. Saker kan också försvinna och vara borta i evigheter. Tex känner många till jakten på den försvunna brandvarnaren som pågick i ett par år innan den kom fram när mitt kök renoverades. Men när man behöver machete för att ta sig in i hallen och inte längre kan se färgen på mina bordskivor alls är det ett säkert tecken på att det inte är någon lugn och harmonisk person som man hälsar på.
Min son tycker dessutom att jag byter personlighet när jag är stressad – att jag blir irriterad på allt han gör eller kanske mer på det han inte gör. Börjar titta på serier på Netflix är sämre än sämst.
Varningstecken i livsdelen jobb
När jag börjar spotta och fräsa på jobbet har det redan gått alldeles för långt. Jag upplever mig själv som ganska modig men helt utan tål, som min son sa när han var liten och inte ville stå i kö. Jag tycker inte om att behöva upprepa mig, jag hatar verkligen att göra om saker och blir väldigt otålig om jag inte riktigt har koll på vad som förväntas av mig. Att ha mycket att göra eller att ansvarsområden inte riktigt hör ihop brukar jag kunna hantera. Men när jag får en arbetsuppgift, utför den till bästa förmåga för att sedan när jag är halvvägs klar få reda på att det fanns femton faktorer ingen nämnt som också skulle tas i beaktande och att någon annan också fått uppgiften då skjuter jag en säkring. Sådant tar mig helt ur balans.
Min ton blir då kortare och kortare, mina e-mejl längre och längre och ingen kan undgå att jag mår dåligt.
Andra tecken är att jag dubbelbokar mig på möten. behöver ta möten på konstiga ställen för att jag hela tiden är på väg någon annanstans.
Behovet av att vara först av och på färdmedel blir enormt när jobbdelen inte fungerar. Slår nästan ner folk som är omständliga när de står i samma kö som jag. Skriker inombords åt att människor inte kan läsa skyltar eller börjar räkna mynt . Otålig är bara förnamnet.
Varningstecken i livsdelen mig själv
Böcker spelar stor roll som en barometer på hur jag mår. De bildar som en glidande skala på hur mitt läge är.
Jag läser gärna klassiker och nobelpristagare när jag är på topp. När jag läser fantasy och nyare romaner mår jag bra. När deckarna kommer fram är jag lite stressad och när Harlequin-böckerna ligger framme är jag superstressad och kanske lite deprimerad. Ligger inga böcker framme alls då är det kasst på riktigt.
En annan säker signal är besöken hos vårdcentralen. Massor med konstiga krämpor, värk och yrsel grejer dyker upp när jag stressar. Så plötsligt har jag nästan veckovisa besök inbokade. Att träna och röra på kroppen är bland det första som tas bort när stressen kommer smygande.
Tidslinje
Första varningen
2003–2004 hände ganska mycket i mitt liv. Min arbetsplats hade outsourcat och i samband med det hade vi haft flera år med uppsägningar, omorganisationer och chefsbyten. Jag hade visat framfötterna i kaoset och hittade nya möjligheter med oklara arbetsuppgifter. Jag och min närmsta kollega liknade vårt jobb vid någon slags bollsport där vår chef sprang framför oss och kastade bollar upp i luften, bollarna hade olika färg och de röda var mina, de gröna kollegans och de blå behövde vi passa vidare fast vi visste inte säkert till vem. Med andra ord var jobbdelen i mitt liv inte helt i ordning.
I familjen hade min syster fått bröstcancer och det hade gått lite för långt innan hon upptäckte det. Jag var hyfsat nyskild med en förskoleunge och bodde kvar i lägenhet jag delat med mitt ex. Så familjedelen var inte heller perfekt.
När det gällde mig själv hade jag lite olika småkrämpor och tyckte doktorn kunde skriva ut lite pigelinmedicin för jag tyckte jag var så trött. Vänskapscirkelen hade också genomgått förändringar efter skilsmässan, Parumgämget försvann och det var dags att hitta de singla tjejkompisarna igen. Så även här var lite rörigt.
Den här väggen sprang jag igenom på små lätta fötter. Lite piller, ett utvecklingssamtal och en ny jobbtitel så kunde jag öka farten igen.
Livet återvänder
Ett bra tag gick allt ganska bra. Jag och sonen vande oss vid vecka-vecka rutiner. Jag lärde omvärlden att jag var mamma en vecka och tillgänglig för nästan allt den andra. Jobbet fick också vecka vecka rutiner. En vecka i Stockholm och en i Göteborg.
Men så började det skaka lite på jobbet. Chefer jag jobbat nära sa upp sig. Kunden vill ha andra tjänster och även de bytte ut personal. Jag började känna av att jag inte var i Stockholm varje vecka, information kom inte fram och saker bestämdes utan att jag visste om det.
Jag och sonen flyttade till en ny lägenhet. Det var min första ägda bostad så det var lite nytt att det var jag som fick styra upp allt. Kontakter som inte fungerade, att badrummet var gammalt och slitet var plötsligt mitt problem. Mitt i allt började sonen tycka att skolan var jobbig. Han som alltid älskat att gå dit.
Många av mina vänner hade tröttnat på att jag alltid jobbade eller bara var hemma med sonen. Singla tjejkompisar hade bildat par igen och jag kände mig lite ensam.
Ny ljudligare varning
Nu ruskade det på flera fronter och Hejsan! där stod visst väggen och väntade.
Efter att jag på en familjefest presenterat mig för min ena styvsyster som om det var första gången vi sågs (15 år hade vi känt varandra!), tyckte min ömma moder att det var dags att träffa doktorn. Själv var jag inte helt övertygad. Jag hade ju faktiskt inte tid. Men man säger inte emot min mamma. Så ett par dagar senare satt jag hos doktorn som frågade en massa dumma saker om stress och sömn. När hen frågade hur jag gjorde för att prioritera saker tittade jag förvirrat upp och sa: “Prioritera? Nej, jag lever efter principen allt nu!” Blicken jag fick var full av förståelse och sen svarade hen: “det får du nog sluta med”. Har nog aldrig blivit så förvånad. Trodde på allvar att det var ett helt rimligt livsmotto.
När hen skulle skicka mig för att ta prover hade jag inte tid med mer och sprang i väg. Det sista hon sa var du får bara ringa ett samtal idag, till din chef för att berätta att du är sjukskriven.
Dagen därpå kunde jag inte ta mig ur sängen alls. När kroppen äntligen fick tillåtelse att vila orkade den ingenting annat. Nu följde ett halvår med KBT-terapi, nya piller och sjukskrivning. Kom snabbt på att för att alls kunna ta mig ur sängen så behövde jag fyrbenta terapeuter. Jag lånade mammas Kajsa, Olivias Bimbo, Helenes långbenta Max och många fler hundar. Sonen fick tillbringa sommarlovet med pappa och mormor tills jag klarade av att ta hand om oss.
När det blev dags att börja jobba igen hade chefstombolan på jobbet lottat fram ännu en ny chef till mig. Denna gång en irländska. Det senaste året hade jag haft fem eller sex olika närmsta chefer, alla från olika länder och placerade långt från Göteborg. Så vi beslutade att jag skulle ha en kontakt som kunde vara densamma under min rehabilitering som inte skulle omorganiseras bort i stället för min chef. Tur var det, fem veckor in på rehabiliteringen hade jag en ny chef och hade hamnat på en helt ny avdelning. Förväntningarna var att jag skulle bli Excel-gudinna. Något jag själv gärna hade hoppat över. Till slut var jag tillbaka på 100% igen med excelark högt och lågt men mådde mycket bättre. Nu tänker ni, nu har hon fattat grejen! Men icke…
Tillbaka igen
Mitt i alla excelark blev jag en dag uppringd av ett indiskt företag som ville ha lokal personal att ställa framför sina kunder. Det blev ofta kulturella och språkliga problem mellan kunden i Göteborg och teknikerna borta i Indien. De hade sett min CV och tyckte jag kunde passa.
Jag hade vansinnigt tråkigt med mina excelark och inga resor. Säkert nyttigt för någon som höll på med återhämtning men själsdödande för mig som gillade utmaningar, resor och problemlösning,
Tjoho nu kör vi igen, tyckte jag och hoppade på detta. Jag fick välja var jag ville sitta – det fanns ett litet säljkontor med två indiska kollegor på Avenyn, kundens kontor eller hemma. Tre-fyra resor till kollegorna i Indien kunde jag räkna med och kanske någon resa ibland till Stockholm för att träffa ledningen för Nordics.
Mina kundkonton var illröda med kunder som hotade att avsluta kontraktet i förtid och personal som kände sig orättvist behandlat av kunden. Precis sådant jag tyckte var kul. Jag kände mig som Jean D’Arc när jag satt i mitten lugn som en filbunke medan jag skickade kunden på kulturell utbildning, införde processer bland mina tekniker och översatte mellan kunder och tekniker. Så roligt allt var igen. Mitt i allt köpte jag min första bil och strax efter det Sussie, min labrador. Träffade en kille och hade ett roligt socialt liv. Livet var bra nära perfekt!
När allt var som roligast blev sonen sjuk och mådde illa väldigt ofta. Läkare besöktes, prover togs men inget hittades. Skolan blev lidande och jag jobbade mer och mer hemma för att hålla ett öga på honom. Vecka-vecka schemat bröts för han ville vara hos mig som var hemma med honom hellre än hos pappa som åkte till jobbet. I två år höll vi på och provade olika läkare, läkemedel och förslag på beteendeförändringar hos oss vuxna. Till slut hittade vi vad som orsakade allt och sonen blev bra.
På jobbet hade vi nu bäst kundenkätsresultat av alla nordiska kunder och otroligt bra relationer. Några utmaningar fanns inte kvar.
Nu varnar vi inte längre
För mig blev det lite tomt när alla bränder var släckta. Jag hade försummat vänner, kärlek och träning i kaoset så nu när allt var lugnt hade jag inget kvar.
Pang där stod ännu en vägg! Kapow så brakade jag igenom den! Den här gången var symptomen ilska, irritation och orkeslöshet. Jag var så jäkla arg på allt och alla.
Den här gången stod jag med tårna vid brasan så nära total utbrändhet som går att komma utan att hamna mitt i det. Men varför stanna där…
Läs mer i del två…